Utmattningssyndrom. Ledsen, vill gärna ha råd....

Tack för era svar!

FruRålin0808008: Vad bra att du försöker att ta det lugnare, måste vara svårt med både barn och studier. Har du fått nån annan hjälp av sjukvården, terapi eller så? Och i så fall, fungerad det? Stor kram till dig, hoppas att du får mera lugn och ro och tid för dig själv.

Efter 11 år är det min tur: tack för dina fina ord! Jag försöker vara snäll mot mig själv, men det är svårt....

Kakan Mascha: Ja egentligen gillar jag mitt jobb, men just nu känns ingenting roligt och absolut inte jobbet. Jag får hjärtklappning och blir helt gråtfärdig bara jag måste prata med nån från jobbet, känner att jag inte orkar. En enda arbetsdag känns som en hel slitig månad. Min chef är förstående, men själv väldigt stressad och det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att ge mig den avlastning jag skulle behöva. Chefen erkänner det rakt ut, säger att det är nedskärningarna och att han vet att jag har för mycket. Tyvärr har jag väldigt svårt att släppa jobbet när jag kommer hem, jag t o m drömmer om det. Det är nog ett av huvudproblemen... Och jag har slutat träna för att det varit så mycket, ska se till att börja igen nu när jag är sjukskriven. Jag ska gå hos en kognitiv psykolog hos företagshälsovården, det känns lite läskigt men jag är glad att jag får hjälp. Nån som har gått hos en kogniitv psykolog eller vet nåt om det?

Tack igen, tjejer, för ert stöd!

asajo: tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, jag känner ingen som (i alla fall avd jag vet) har gått igenom det här så det betyder jättemycket för mig. Jag känner igen allt du skriver, skönt att veta att man inte är ensam. Och dina råd låter verkligen bra och kloka! Jag ska försöka att "ta mig rätt" att släppa saker, men att släppa bröllopsplanerandet känns ju både svårt och tråkigt. Inte för att det är bättre att tappa lusten inför bröllopsplanerna...

Vad tråkigt att du har fått liknande symptom igen, men väldigt bra att du lärt dig känna igen dem så tidigt och att du kan förklara för din m2b vad det är som händer med dig (jag hoppas att jag kan bli bättre på det och att min m2b känner sig tryggare när jag får hjälp av en psykolog). Hoppas att du får stöd och att du lyckas få bukt med symptomen snabbt. Och tack igen för ditt svar.
Kram från
Sara

.

misstrixie och johansdotter: vad skönt att höra att jag inte är ensam! Och hoppfullt att höra om andra som blivit bra igen. Känner mig mest rädd och ledsen just nu, den där känslan av att "det kommer aldrig gå över" fast jag vet att det inte är så. Kram på er, fina tjejer!

fitforfight: ja de ahr tagit strumaprov, inget var fel. Tack för tipset... och hoppas att du mår bättre nu!

Tack igen för era goda råd och er omtanke! Första gången jag "pratar" med nån annan än min chef, min bästis och min m2b om det här. Tryggt att få så fin respons på det här forumet!

girl in love: får jag fråga vad du tog för någon medicin? Min husläkare föreslåg antidepressiva, men jag avböjde, har läst så mycket otäckt om biverkningar osv. Vore skönt att få tips om nåt som har hjälpt någon annan...

Celeste97: vilka konkreta och bra råd, tusen tack! Jag ska träffa en ny läkare på fredag, ska ha dina råd i åtanke då.

Sanfor, elin och fredrik 2008 och Aleta - och alla ni andra - tack för att ni delar med er av era erfarenheter, det är till stor hjälp och tröst.

kram på er alla fina brudar!

Å vad ni skriver fint! Trodde att jag skulle få fint stöd här på BT, men SÅ FINT hade jag inte kunnat föreställa mig!

Sanfor och Girl in love och johansdotter: tack för att ni berättar om era skilda erfarenheter av medicin. Själv känner jag att jag precis har accepterat att jag är sjuk, inte bara trött och inte kan botas av en sistaminutenresa eller så. Hittills har jag bara träffat olika husläkare, fyra stycken sammanlagt, varje gång jag har gått tillbaka till mottagningen ahr det varit en ny läkare och bara en av dem kändes bra. När jag till slut blev sjukskriven så fick jag tala om för läkaren vad hon skulle skriva på läkarintyget och ställa diagnos på mig själv, hela samtalet tog 15 minuter, mer hade hon inte tid med. Så innan jag tar ställning till medicin eller inte vill jag ha en trygg läkarkontakt, jag vill inte ta antideprissiv medicin utan det - jag vet inte ens om jag är deprimerad. Den enda bra läkaren, som jag träffade för två månader sedan då jag fortfarande vägrade att vara sjukskriven, sa att hon inte tyckte att jag hade en utmattningsdepression utan utmattningssyndrom och därför inte skulle börja med medicin, utan annan behandling, och fundera över medicin först om psykologbehandlingen inte verkade hjälpa. Jag tycker att biverkningarna verkar läskiga (hade anorexi för 15 år sedan och är jätterädd för att gå upp för mycket i vikt, nu är jag inte särskilt smal utan normalviktig, men jag tror att jag skulle kunna få viktnojjor igen om jag mår dåligt och går upp i vikt. och det vill jag inte! sedan låter ju de andra biverkningarna inget vidare heller...)

20talsbruden: Tack för rådet, och för att du berättar om dina egna erfarenheter. Det känns jätteviktigt att få hjälp, jag hoppas verkligen att läkaren och psykologen som jag ska träffa känns bra.
Förstår att bröllopsplanerandet är en ljusglimt för dig, det är det för mig med! Att planera bröllopet känns roligt,och BT är en av de få saker som känns roligt Men hittills har jag gjort mera av det arbetssamma planerandet (ringt runt och frågat om offerter och sånt, ni vet) än min m2b och det orkar jag inte nu. Jag försöker dra ner på den del av planerandet som känns jobbigt och koncentrera mig på det roliga (har inte hittat nån klänning ännu, ska så snart jag orkar - förhoppningsvis nästa vecka - gå i bröllopsklänningsaffärer med mina två tärnor, det ska bli så roligt!). Min sambo och jag pratar också om att ev tona ner bröllopplanerna lite, utan att göra det mindre högtidligt eller speciellt, för att det inte ska öka min stress och för att orka med hela planeringen oavsett hur jag mår det kommande halvåret. Vi har bara prel.bokat och inte skickat ut inbjudningar ännu, ska gifta oss i början av september, så vi kan ännu ändra planerna. Och jag är rädd att jag ska känna mig pressad av att stå i centrum för så många människors uppmärksamhet under en hel dag och kväll. En idé vi har är att ha lunchbröllop för de 90 gäster vi har på gästlistan, med utomhusvigsel i Rosendals trädgård (istället för i kyrkan som vi har bokat), lunchmottagning där med champagne i trädgården (om vädret är fint) till levande musik och lunchbuffé och tårta i växthuset. Sedan åka hem och vila en stund, för att på kvällen äta en god och lyxig middag på restaurang bara med våra föräldrar, syskon, brudtärnorna och bestman. Vad tror ni om det, låter det bra eller tråkigt?

Originalrosen: tack för ditt perspektiv, så värdefullt att höra hur det är för partnern! Ska verkligen tänka på att kommunicera, ibland är jag dålig det och försöker lösa allt själv. Och jag anstränger mig verkligen att gå ut varje dag, håller kvar vid yogapassen (som är det enda förutom bröllopet som jag just nu mår riktigt bra av), promenader och mina vänner.