Utmattningssyndrom. Ledsen, vill gärna ha råd....

Jag drabades också för bara några månader sen. Åkte in på lasatettet med hjärtklappning och hade svimmat. Det började i höstas när jag (studerande) läste dubbla kurser, jobbade varannan helg och dessutom har tre barn och en "gubbe". En studiekompis upptäckte hur det var fatt innan jag själv förstod. När vi pratade "svammlade" jag på om en redovisning vi skulle göra...som det senare visade sig att vi redan gjort en månad tidigare! Jag hade inget minne av det alls utan trodde att vi skulle redovisa. Läkaren på lasarettet fick mig att inse att det inte funderar att vara så "duktig" och att jag måste varva ner. Jag känner hela tiden att orken tryter och att jag är irriterad och okoncentrerad. Jag kunde ta det lungt i två veckor, men nu är jag i samma rulljans igen...Det är svårt att ta det lungt när man studerar...allting hänger ju över en om man inte tar tag idet. Jag har tackat nej till jobb varannan helg nu ialla fall. Min sambo har också haft svårt att förstå vad det är sommhänder...särskilt när jag har haft väldigt mycket humörsvängningar. Försök att leva här och nu är nog ett råd som jag kan ge dig...som jag försöker annamma själv...inte allid så lätt...
Kramar

Du har väl gått in i väggen,jätteviktigt att du tänker på dig själv,att du lyssnar på din kropp, vill du gå och dra täcket över huvet mitt på dagen så gör det,du behöver det för att komma tillbaka,ha inte dåligt samvete...ta hand om dig och så skickar jag lite kramar också

Hej!
Jobbig situation!! Har själv inte varit i exakt samma sits, men har mått dåligt i perioder när det har varit mycket på jobbet OCH privat. Tex stressigt på jobbet med krav, ansvar etc (som egentligen är roligt, men inte blir det när det är för mkt) och min pappa som var dålig.

det som räddade mig var att jag har haft bra stöttning på jobbet. Att jag inte kan göra allt själv utan måste lära mig att delegera och säge nej! Inse att jag inte är oumbärlig...!
Det låter som att du behöver avlastning på jobbet, först och främst. Det måste vara en hanterbar situation. Inte så att du går på gränsen hela tiden, även fast det är skoj, så att om det händer ngt som stressar på den privata sidan så funkar det inte.
Försök att släppa jobbet när du kommer hem, så att du kan sova ordentligt. Träna för att rensa tankarna.
Men, annan situation på jobbet är nog a och o, tyvärr. Även fast du säger att det är kul. Det är itne kul nu..!?

Även jag drabbades av utmattningssyndrom, för sex år sedan är det nu. Det bästa råden jag fick var:

* "Gör bara sånt som du känner för" - Allt du gör mot din vilja kräver energi. Vill du inte diska så gör det inte. Rätt var det är vill du verkligen göra det! Eller så vill du aldrig det och då kan man äta på papptallrikar.

* Sov så mycket du vill och känner för! Även om det är mitt på dagen!

* Försök att vara ute mycket och att äta nyttigt (inte alltid lätt, men kanske lite fler äpplen än vanligt eller nåt).

Jag släppte alla engagemang jag hade, avbokade allt planerat. Efter ett tag började jag bygga upp igen, men tog bara med sånt jag verkligen ville och brann för. Resten fick vara.

Jättetråkigt att du drabbats av detta mitt i bröllopsplaneringen! Jag sitter mitt i en återfallsperiod (liknande symptom, men jag har ju levt med det här ett tag och känner igen signalerna och kan bromsa tidigare) och ja... Inte är det jätteroligt, men det är bara att släppa allt ett tag och se till att vila så mycket som möjligt. Minska ambitionerna vad gäller allt. Det kommer säkert fixa sig med en massa ändå och ni kommer få ett jättefint bröllop!

Det är svårt att veta hur man ska förklara för sin partner en situation som man inte förstår själv. Det är många känslor man inte vet varifrån de kommer (jag gråter massor av ren utmattning), hjärnan är inte på topp och som du säger, man vill bara lägga sig i en grotta och sova. Jag själv var singel då för sex år sedan, så jag slapp den delen då (min fantastiska familj tog hand om mig, men har rätt stor vana av deppiga släktingar). Men nu har jag en m2b, som tycker det är jättesvårt att jag gråter. När jag har mina "attacker" försöker jag säga till honom att jag inte vet varför jag gråter, att jag mest är trött och att det verkligen inte beror på honom och att det enda jag vill är att han håller om mig. Han har accepterat detta och känner sig för det mesta trygg med det.

Ta det lugnt och ta hand om dig och gör sånt du tycker om!

(Det blev kanske lite ostrukturerat detta, men förhoppningsvis är det lite hjälp iaf)

KRAM

Tack för era svar!

FruRålin0808008: Vad bra att du försöker att ta det lugnare, måste vara svårt med både barn och studier. Har du fått nån annan hjälp av sjukvården, terapi eller så? Och i så fall, fungerad det? Stor kram till dig, hoppas att du får mera lugn och ro och tid för dig själv.

Efter 11 år är det min tur: tack för dina fina ord! Jag försöker vara snäll mot mig själv, men det är svårt....

Kakan Mascha: Ja egentligen gillar jag mitt jobb, men just nu känns ingenting roligt och absolut inte jobbet. Jag får hjärtklappning och blir helt gråtfärdig bara jag måste prata med nån från jobbet, känner att jag inte orkar. En enda arbetsdag känns som en hel slitig månad. Min chef är förstående, men själv väldigt stressad och det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att ge mig den avlastning jag skulle behöva. Chefen erkänner det rakt ut, säger att det är nedskärningarna och att han vet att jag har för mycket. Tyvärr har jag väldigt svårt att släppa jobbet när jag kommer hem, jag t o m drömmer om det. Det är nog ett av huvudproblemen... Och jag har slutat träna för att det varit så mycket, ska se till att börja igen nu när jag är sjukskriven. Jag ska gå hos en kognitiv psykolog hos företagshälsovården, det känns lite läskigt men jag är glad att jag får hjälp. Nån som har gått hos en kogniitv psykolog eller vet nåt om det?

Tack igen, tjejer, för ert stöd!

asajo: tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, jag känner ingen som (i alla fall avd jag vet) har gått igenom det här så det betyder jättemycket för mig. Jag känner igen allt du skriver, skönt att veta att man inte är ensam. Och dina råd låter verkligen bra och kloka! Jag ska försöka att "ta mig rätt" att släppa saker, men att släppa bröllopsplanerandet känns ju både svårt och tråkigt. Inte för att det är bättre att tappa lusten inför bröllopsplanerna...

Vad tråkigt att du har fått liknande symptom igen, men väldigt bra att du lärt dig känna igen dem så tidigt och att du kan förklara för din m2b vad det är som händer med dig (jag hoppas att jag kan bli bättre på det och att min m2b känner sig tryggare när jag får hjälp av en psykolog). Hoppas att du får stöd och att du lyckas få bukt med symptomen snabbt. Och tack igen för ditt svar.
Kram från
Sara

.

Jag har också varit med om det, efter intensivt pluggande i kombination med personliga problem och lång tids kämpande mot en sjukdom så gick jag in i väggen med en skräll. Och fattade ingenting, för jag tyckte ju att jag klarade av allting såååå himla bra, visst det var väl lite tufft men "inte värre än någon annan har det"...

Men vet du, det är jättebra att du redan nu ser problemet och tar det på allvar, jag önskar ibland att jag hade lyssnat lite mer på min egen kropp och mina känslor i stället för att bara storma på som jag gjorde. Förstår att du har det jättejobbigt nu men det kommer att bli bra! Att börja hos en psykolog är ett ju ett utmärkt första steg.

Många kramar!

Har nu inte läst alla trådar....men kan säga så här TS
För ca 3 år sen var jag där du är nu...
Jag mår nu mycket bättre och känner att livet börjar tindra så smått igen.

Vill med detta bara ge dig hopp...det ÄR skitjobbigt...men låt det ta den tid det tar och va förvissad om att när du är mogen så blir det bra igen. Det kommer gå över, även om det inte känns så nu. Kan också varna dig för att du kommer få återfall första tiden...men dom ebbar ut snabbare för varje gång.

Nu är det tid att bara luta dig tillbaka och vila i dig själv.

STOOOR KRAM

misstrixie och johansdotter: vad skönt att höra att jag inte är ensam! Och hoppfullt att höra om andra som blivit bra igen. Känner mig mest rädd och ledsen just nu, den där känslan av att "det kommer aldrig gå över" fast jag vet att det inte är så. Kram på er, fina tjejer!

Dina symtom låter som mina fast det visade sig att jag hade struma. Det tog lång tid innan dom kom fram till det. Min första diagnos va att jag var utbränd.

www.1.6miljonerklubben.com/nyheter/artiklar/visa/index.asp

Har dom tagit strumaprov på dig?