Han har dumpat mig pga depression

Lady ML
Han har inte sökt hjälp än. Jag har försökt prata om det med honom men han känner att "varför ska jag öppna mig för en främling som omöjligtvis kan bry sig om mig?". Han har aldrig ens berättat för någon att han mår dåligt innan vi träffades så bara det var ett stort steg för honom.
Jag försöker stötta honom så mycket det går men samtidigt mår jag själv dåligt och har inte ätit något på 12 dagar så orkar inte med så mycket mer än att sitta här på BT...
När han fick höra på omvägar att jag inte åt så pratade han på msn med mig om det vilket fick mig att äta igen.
Jag vet inte hur jag ska kunna stötta honom medan jag måste orka själv.
Risken finns ju att när han kommer igenom det här så finns ingenting av det vi hade kvar.
Jag har dock bestämt mig för att själv gå till någon och prata och sedan tipsa honom om att gå dit om det är bra för mig.
Jag vill bara att vi båda ska må bra och bli lyckliga igen!

JohanoCissi:
Jag har precis läst ut en liknande bok som hjälpe mig mycket och fick mig att istället gå ifrån "han har dumpat mig, oh my god, vad det är synd om mig" till ett "han mår såpass dåligt att han gör slut med mig trots att han älskar mig jättemycket - oj vad han måste må dåligt" tillstånd.
Man vill så gärna hjälpa men jag har aldrig varit deprimerad och har inga referenser till det här som jag kan jämföra med.
Min famlij och mina vänner tycker om honom så mycket men börjar nu säga "Det var ju tur att det hände nu och inte om ett år till!" och "Du förtjänar någon bättre" och "Han var inte rätt för dig!". Vad faan vet dom om det??
weddinggirl08:
Vad det var skönt att läsa det du skrev!
Att man inte är ensam.
Jag har som sagt aldrig varit i kontakt med depressioner innan så jag känner mig ganska ensam.
Jag ska verkligen ta tag i det här nu och få iväg honom till någon som kan hjälpa honom så han kan må bättre någon gång.

Tack för att ni svarar, det hjälper mer än ni tror!

weddinggirl08:
Han har sagt flera gånger att han när han exempelvis går över en bro så kan tanken "Tänk om jag hoppar ner" dyka upp hos honom.
Men jag får lidana tankar när tunnelbanan rusar in på perrongen och det tror jag är helt normalt. Han har sagt att han inte känner en längtan eller ett behov av att hoppa utan snarare att tanken slår honom och jag tror att tankar som dessa har dykt upp i de flestas huvud.
Jag tänker inte ge upp, jag vill att han blir bättre! Vi pratade om att flytta ihop innan han började må dåligt, det är vad jag tänker på om jag känner att jag börjar svacka. Det enda jag vill är att vi är lyckliga och helst också tillsammans.

Tack för alla fina svar!

Tooticki:
Ja, jag vill verkligen att han ska söka hjälp. Det enda är att så fort man nämner det så stänger han till. "Sök hjälp" låter så hårt, jag har försökt uttrycka det lite mildare, typ "gå till någon och prata". Som en mentor. Vi får se, eftersom han har dumpat mig så han vi inte jättemycket kontakt.
Vi pratar och så och han ringer ibland. Igår var jag och hämtade min lillebror som är väldigt fäst vid honom och han började fråga "Var är A? Tycker han inte om oss längre? Varför vill han inte komma hem till oss?". Då sa jag till honom att han gärna får ringa A, vilket jag visste var ok eftersom mitt (numera...) x verkligen gillar min lillebror.
Självklart frågade min lillebror direkt "Varför vill du inte vara hos oss A? Tycker du inte om oss?" och då svarade han att "Jag tycker om er jättemycket. Och jag saknar dig, men mest saknar jag guldtrassel". Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra men det känns ganska avlägset just nu.
Piha:
Jo, Polishögskolan är verkligen något han vill och när han nämnde att han funderade på att söka in var det som om allt föll på plats. Det är så självklart att han ska bli polis, det skulle passa honom perfekt.
Jag ska träffa honom om några veckor och prata ut om varför det tog slut och så, då tänkte jag prata med honom om hans depression.
Han blev utsatt för ett väldigt hårt psyktest när han gjorde lumpen och då sa han att enbart genom att tänka på mig så klarade han det.
Det var helt sjukt test, tror inte ens att det skulle vara tillåtet juridisk om det kom ut hur det verkligen gick till.

Tack för att ni är så söta och svarar, det betyder så mycket för mig! Jag får stöd från vänner och familj men ibland är det så skönt att prata med människor som inte vet något om mig eller honom, som inte har några förutfattade meningar.
Så TACK!

becky79:
Han säger att det bara är korta infall, det här med att hoppa från bron osv.
Jag vill verkligen försöka hjälpa honom, jag älskar ju honom! Jag vet att han behöver hjälp och främst någon att prata med, det känns som om det är tusen tankar som snurrar runt i hans huvud samtidigt men när man försöker få honom att berätta så är det väldigt svårt för honom, det tog ett bra tag innan han vågade berätta för mig.
Om han absolut vill bli polis måste jag få honom att förstå att han måste söka hjälp, annars kommer han inte klara det.
Har ni några bra tips på hur jag ska få honom att inse vikten av att söka hjälp, utan att han känner sig stämplad som ett psykfall och liknande?

Kramar och tack för alla fina svar!

Mikabella:
Ja, min familj och vänner är väldigt tröstande men samtidigt säger de saker som "Han kanske inte var rätt för dig trots all", "Det är ju bättre att det händer nu än om ytterligare ett år" osv, vilket jag bara inte vill höra!
Jag älskar ju honom och vill att allt ska bli bra. Man vet verkligen inte vad man har och hur mycket man egentligen uppskattar det innan man förlorar det...
Tack för att du tror på oss!
becky79:
Men måste ju göra ett samtal men det hade han redan i onsdags och det hade gått bra sa han. Han har blivit mycket mer pressad i lumpen på den psykiska biten, så jag tror att han kan "hålla ut" i sådana situationer längre.
Men visst måste det vara så att dom har fler psykologsamtal och att de pressar dem hårdare där? Annars kan ju vilken psykopat som helst bli polis...

Tack för alla svar, det behöver jag verkligen! Ni är så kloka allihopa...

Fröken Larsson:
Jag har aldrig pratat med någon som har vårdepressioner, skulle jättegärna vilja höra mer om hur det känns, varför du bestämde att söka hjälp, vart du gick och hur hela processen ser ut. Vill veta lite om vad jag ger mig in på om vi nu kommer återförenas...
Jag undrar vem som ska hjälpa honom om inte jag gör det.
Delvis därför och för att jag tycker om honom såpass mycket som jag gör så känner jag en press, eller kanske inte en press, det låter så negativt, men en uppmaning att hjälpa honom.
Han har aldrig kunnat prata om känslor med sin familj och den enda han öppnar sig för är hans bror som jag inte tror kommer inse allvaret i hur han verkligen mår.
Det känns mycket enklare nu efter att ha fått höra lite om hur det är, jag kan som sagt inte förstå hur det känns fullt ut eftersom att jag aldrig har varit deprimerad (ta i trä...)
Tack för att du berättar, det hjälper jättemycket!
Ta hand om dig också!

Fröken Larsson:
Tack så hemskt mycket! Kommer säkert maila fler frågor o sånt efter att vi har träffats han o jag och pratat om hela vår situation. Då tänkte jag ta upp det här lite mer. Tack för att du är så modig och vågar berätta!
Vi2alltid:
Det är precis sånt där man behöver höra! Jag vill ju så gärna hjälpa honom, han var mitt allt i 10 månader tills våren kom och han "gick in i mörkret". Jag vill så gärna att det ska bli vi två igen men det kommer aldrig fungera på lång sikt om han inte får hjälp att ta tag i sina problem så han kan sluta lida varje vår.
Kramar till alla som är så modiga och berättar, det hjälper och stöttar mig något enormt!

Vi2alltid:
Det är vad jag är så rädd för, att efter vi har gått igenom det här tillsammans, att allting är förändrat. Samtidigt så tror jag att vi kommer att växa tillsammans, precis som du säger, och om vi inte blir ett par så kommer vi säkerligen bli väldigt nära vänner.
Det enda jag vill är att han får hjälp så han kan påbörja resan mot att må bättre och åtminstone få se "ljuset i slutet av tunneln" eller liknande.

Vi2alltid:
Det har jag faktiskt inte tänkt på tidigare, att jag träffade honom för att kunna hjälpa honom.
Haha, du låter PRECIS som min mormor som hjälpt mig jättemycket, hon säger alltid att "Allt sker till det bästa", att det finns en mening med allt.
Det skänker lite tröst, faktiskt, nu när jagkommit över den största chocken att han som snackade bröllop och barn i en handvändning gjorde slut.
Jag tror också att det kommer bli bra tillslut men som du säkert också känt, så vill man så gärna ha tillbaka den man älskar mest just nu, eftersom man inte kan tänka sig att vara med någon annan. Just nu kan jag inte ens se åt någon annan kille förutom mina killkompisar såklart, men min hjärna är inställd på Honom, så sjukt!
Tack för din hjälp, jag behöver höra sånt!
Kramar :)

Hej alla söta och snälla på BT.
Nu har jag tillslut lyckats med att få honom att ringa till allmänpsykiatrin och anmäla sig för behandling.
Jag fick ringa först och kolla läget och fråga hur det hela gick till, sedan gav jag honom numret och han ringde själv. Nu hoppas jag på att han kommer få den vård han behöver.
Samtidigt så finns det inte så mycket mer jag kan göra nu, förutom att alltid finnas här när han ringer eller behöver mig.
Jag känner mig så maktlös, nu har jag gjort allt jag kan, det finns inget mer jag kan hjälpa honom med längre, nu är allt upp till honom.
Han behöver inte mig längre, vilket gör ont...
Tack för alla fina kommentarer och för att jag fick skicka mitt knäppa mail mitt i natten till dig FrökenLarsson, uppskattar det enormt!
Och min kära mamma som inte tyckte att jag skulle vara på BT, hon trodde att allt "bröllopssnack" bara skulle göra mig ännu mer ledsen men man behöver ju inte bara prata om bröllop... :)
Tack än en gång för era fina kommentarer, de värmer något enormt!