Det här är ju så svårt. Eftersom jag inte känt varken värme eller glädje från hans familj någonsin så har jag ingen lust att ta hans efternamn. Har försökt att tänka att det är min älskades namn, men det tar emot. Vill ta mitt istället. Vill inte ha dubbelnamn. Han är den enda som för sitt vidare, jag har en bror. Hur tänker ni??
Vi tyckte att det kändes förlegat att ta hans "bara för att det ska vara så". Så vi tar mitt, då det är finare. Ingen värdering i det i övrigt, jag gillar hans familj jättemycket...
Det är med att föra namnet vidare känns inte så viktigt för någon av oss egentligen.
Vi är i EXAKT samma sits. Men mitt barndomsnamn kommer alltid hänga med ändå.. Det hör liksom till att ta hans tycker jag.
Men det finns ju alla olika varianter...
Vi har bestämt oss för hans.. har tröttnat på mitt egna och hans är finare...och inte lika vanligt
Ja hur 17 skall man göra. Mitt är helt klart ovanligare.
Vi båda är ensambarn.
Vi har tittat lite på andra namn som funnits inom familjen, men de flesta är vanliga son-namn eller har en negativ känslomässig historia =/
I värsta fall blir det dubbelnamn.
Vi har båda ovanliga efternamn men tar sambons av den enkla anledningen att min far och sambo har samma förnamn.
Vi behåller våra namn som vi alltid har haft. Ingen av oss kan tänka oss att byta och barnen får fortsätta att ha mitt efternamn.
Vi ska bilda ett helt nytt efternamn 
Jag tar hans efternamn. Trött på mitt. Hans är fint och ovanligt.
Tar hans, har aldrig varit tal om något annat. Ett fint adelsnamn från 1600-talet...
Min nuvarande efternamn har jag "bara" haft sedan jag var 16, då mina föräldrar kom på tanken att gifta sig efter 19 år tillsammans...
Jag kommer att ta hans då han har en son sedan tidigare och vi nu väntar ett gemensamt barn. Jag vill att syskonen ska ha samma efternamn samtidigt som jag vill ha samma efternamn som mina barn så då blir det så. Dessutom är hans efternamn enklare att stava och det ska bli så skönt att få ett efternamn man inte behöver bokstavera
