Så besviken

Ingen dum idé! På det sättet blir bröllopsbudgeten löst.

Men det kommer ju bara göra hans kreditskulder värre om han inte ändrar sitt köpbeteende. Det roliga är att det är ju inte prylar han köper utan fika och mat ... å andra sidan, hade han köpt prylar hade man åtminstone kunna lämna tillbaka dem.

anne på grönkulla:
visst har du en poäng i det du skriver. Jag har själv varit med om detta redan i ett tidigare förhållande, där lyckades vi reda ut det men det tog nog 3 år.

Precis som du säger så måste han lära sig att hushålla, det går inte i längden att lösa med regler eller indragna kort. Och det är uppenbarligen där det går bet.

Vi har gemensam ekonomi och går varje månad igenom varje utgiftspost, problemet är att löpande gemensamma utgifter som mat och grejer till hundarna tar vi på respektive lönekonto och snackar sedan ihop oss om. Där konstaterar vi varje gång att vi bränner för mycket pengar på mat (det är han som alltid handlar).

När jag säger att
- "Om jag ber dig köpa något litet gott behöver du inte köpa ett 6-pack delicatobollar, ett 6-pack dammsugare, ett 6-pack cola-burkar och en massa godis"
då svarar han tillbaka (i sur förnärmad ton)
- "Ok, då ska jag aaldrig mer köpa något gott till dig"
Man kommer liksom ingenvart i en sådan diskussion. Jag förklarar för honom att det jag vill är att han i varje köpsituatíon först ska fundera på hur vårt ekonomiska läge är och fundera över om det är smart att köpa vad det nu är som ska köpas innan han köper det, men det verkar inte gå hem.

Den näststörsta utgiftsposten för hans del är hans egen mat och fika, som sagt så spenderar hans kollegor (han har ett något speciellt jobb och det förväntas att man "lever med jobbet" när han har sina pass) och han oergört mycket tid på att fika eller äta ute. Detta innebär att han köper sin frukost, kaffe, lunch, fika och ofta middag ute.

Tyvärr är jag den som drar in mest pengar och jobbar mest. Detta innebär för närvarande att det är han som tar hand om markservicen och jag spenderar inte så mycket tid hemma. Jag orkar inte laga mat när jag kommer hem efter 12 timmars arbete, och han orkar inte efter att ha själv jobbat, tagit hand om hundarna och så. Så då blir det oftast köpmat. Detta är även mitt fel, men jag tycker inte att han får använda det som ursäkt för att själv äta varenda måltid ute varenda evigaste dag.

Han kommer från Djursholm och jag tror helt ärligt att han aldrig någonsin behövt spara till någonting, så jag skyller en stor del på hans föräldrar! När vi skulle köpa vår lägenhet så hade jag sparat ihop till min andel av handpenningen (rätt betydande summa) medans hans andel betalades av hans föräldrar. När vi skulle renovera lägenheten stod jag för hälften medans hans föräldrar stod för andra hälften. *suck*

Tack för alla era kommentarer och tips!

Jag gillar idéen om att inte ha korten kopplade till lönekontot och att dra även sparandet och matbudget direkt när lönen kommer in, sen ha kort utan kredit för hans del. Jag har aldrig någonsin utnyttjat min kredit utan har den mest för säkerhets skull. Problemet nu är att vi inte kommit överens om hur mycket som ska sparas varje månad utan har sparat så mycket vi haft möjlighet till vilket har varit 8000 kr/mån för min del och 0 kr/mån för hans del upptäckte vi ju nu.

Kanske är det också så att jag måste ta en större andel av våra gemensamma utgifter då det är jag som tjänar mest medans han sköter mer hand om hemmet.

PennyJenny:

Visst har du rätt i att jag också är en del av det hela. Fast jag vill poängtera att han jobbar hälften så många dagar som jag (han har jourschema) och spenderar en hel del tid framför datorn spelandes WoW när jag inte är hemma och även när jag är hemma!

Grejen är egentligen inte att han köper fel saker, det hade varit värre om han köpte prylar och saker till sig själv för pengarna, men i själva verket köper han mat och dricka till sig, till oss och till hundarna - men han köper för mycket, för ofta och impulsivt utan en tanke på ekonomin. Det är det jag blir besviken på, att han inte har förmågan att tänka ekonomiskt.

Han har sålt aktier och gjort vinster på det som han måste betala restskatt för och jag är den som hjälper honom se till att han sparar undan till detta så han inte står där i augusti med en ordentlig skatteskuld han inte kan betala. Det gäller alltså allt, han är inte van vid att behöva räkna kronor, det är helt främmande för honom. För mig däremot som kommer från en familj med en mamma som var ekonom och en pappa med spelmissbruk (de skildes rätt snabbt som ni säkert förstår) är det inget problem för jag har växt upp med att tvingas tänka på varenda krona och öre.