Måste vara dom vilda hormonerna som gör att mitt humör känns så jävligt. Igår surade jag dessutom på maken för att han (enligt mig) struntar i att vi har våran 1åriga bröllopsdag nästa vecka. Jag tröttnar på att det "alltid" är jag som får hålla i trådarna om nåt ska fixas, gör jag inget så går dagen förbi. Och jag ORKAR inte... kan inte han komma med nåt förslag. Påpekade för honom igår att jag frågat/sagt till om att dagen börjar närma sig FYRA gånger men jag har inte fått någon respons. *morr*
Sen tillråga på allt så är jag blödig som en liten fontän. Idag är sista dagen för W på hans dagis, och han bara äääääääälskar sin ena fröken, vi och han har trivts jättebra där han går nu och det är tre jättengagerade fröknar. Så igår deppade jag ihop över om han ev kommer att sakna dem, om det kommer bli lika bra på nästa dagis osv. Kommer bli fruktansvärt att hämta honom idag.. I just hate goodbyes. *snörvel*