Vad tråkigt att höra Rystall! Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag håller med de kloka kvinnorna som huserar i den här tråden. Är precis som Janos skilsmässobarn och även mina föräldrar borde ha skilt sig långt innan de verkligen gjorde det.
Därmed tycker jag inte att du ska skilja dig bara därför, fundera igenom hela situationen, väg fördelarna mot nackdelarna och är det så att plussidan väger över - då ska du stanna. Väger minussidan starkare, då ska du gå.
Min mamma sa en gång, efter de hade skilt sig, att det var värre att vara ensam i en tvåsamhet än att vara helt ensam. Det har jag alltid burit med mig. Man ska inte leva med en annan människa om man är mer ensam tillsammans än utan varandra.
Jag kan faktiskt ibland sakna det, att få vara helt själv. Inte bara vara själv i ett par timmar utan leva ensam. Inte så att jag ångrar mitt äktenskap eller barn, utan bara den där känslan att jag råder helt själv över min tid och egna tillvaro.
Jag har sett exempel på där det har varit rörigt i samboskapet/äktenskapet och den ena parten har hittat en annan. I ett fall gick det käpprätt åt h-vete och i det andra lever h*n och den nya väldigt lyckligt ihop. Jag vet därför inte vad jag ska råda dig när det gäller den vackre...
*faxar massor av kramar till dig*
*kramar om allihop*
