Varför mår jag såhär?

Hej! Låter jättejobbigt det du går igenom! Hur länge sen var det du flyttade till din sambos hemstad? För det är lätt att glömma att det tar lång tid att trivas ibland... och att det alltid är värst i början! När jag flyttat ensam till nya ställen har jag spenderat första veckan med att gråta, och sen har jag kommit ur det och trivts jättebra. Man måste nog ge sig själv lite mer tid än man har lust med!

Sen tror jag att du borde prata med din sambo ändå. Du ska inte ta på ditt ansvar att han inte ska känna skuld - det behöver inte du oroa dig för också. Prata med honom så förstår han dig ju lättare, och kan kanske presentera dig för folk han tror att du gillar och kan umgås med, t ex.

Kanske kan du också skaffa dig egna hobbys, typ träna eller gå en kurs eller nåt. Det låter lite präktigt, jag vet, men det är kanske bra om du skaffar dig egna intressen som bara är dina - trots att du är i din sambos hemstad. Nu är det ju din hemstad med!

Vad är det som tar emot att gå och handla och söka jobb osv? Tyvärr är det ju så att det enda man kan göra ibland är att tvinga sig ut... Jobbigt men oftast blir man ju stolt och glad att man klarat av det! Ta små steg i taget. Åk och handla lite mat och bete dig som om du har all rätt i världen att göra det - vilket du ju har! Och åk hem med en gång efteråt om det känns jobbigt. Du kommer må bättre efteråt!

Gå ut och promenera också! Lär dig hítta och lär känna stan. Då mår man bättre också, om man hittar och har koll på omgivningen.

Hoppas det blir bättre för dig snart! Kram på dig!

För det första så tror jag att anlädningar för att du mår så här är många....
- Du flyttade HEM TILL HONOM...då är det faktiskt så att du känner inte att du och bor hemma hoss "oss" , utan du bor hemma hos HONOM. Och det är inte så kontigt att du inte kan slappna av.

- Du älskar honom och då blir man svartsjuk, och börja tänka massa skitt om hans liv innan dig. Du frågar dig säkert om han har älskat nån annan MER ÄN VAD HAN SÄGER ATT HAN ÄLSKAR DIG. Då börjar man tänka som en galning på allt han har gjort innan. Gör inte det!!....

Jag tycker att du borde prata med honom om det där med att du inte kan slappna av. Då kanske ni kan hitta nåt eget där ni båda två bor för första gången. Det är inte så konstig....jag känner lika dan....
Att du tänker på hans kk eller andra tjejer han har haft...det ämne tycker jag inte att du borde prata med honom om....du skulle BARA påmina honom om dem...så behåll det för det för dig själv...

Kram och ta hand om dig!!

Jag tycker det låter som att du är deprimerad...har du funderat på att gå och prata med någon? Depressioner är jättevanligt och inget att skämmas för. Och det finns medicin så man mår bättre igen...Värt ett försök kanske? Kramar till dig!

Vad jobbigt det måste vara för dig!

Jag håller med de förslag som nämnts.

Jag tycker du ska försöka få egna kompisar så att du inte bara känner din pojkvän i den nya staden.

Kanske gå på någon skoj kurs du alltid ha längtat att göra, gå med i en kyrkokör ( de är ju gratis ), gå med i en klubb och träna: orientering, löpning, rodd, simning , thrialton, skidor.
De har ofta nybörjarträningar. Då träffar du nya människor som tränar och gör roliga saker ihop som tex träningsläger.

Men först och främst måste du må bra så att du orkar göra detta

Håller med om att det låter som du är deprimerad och det kommer inte att lösa sig själv när du är i den situation som du är i, blir snarare en ond spiral. Det är väl inte så konstigt att du tänker alla dessa tankar, du har ju inget annat att göra. Därav den onda spiralen.
Några åtgärder som kan hälpa på traven

1 Försök att ta kontakt med någon som du kan gå och prata med om dina problem. Tycker dock att du ska vara skeptisk mot antidepressiv medicin. Man blir inte lyckligare av den utan bara inte lika deppig, dvs du blir avtrubbad i alla känslor

2 Försök att sysselsätta dig med någon aktivitet, tex träna eller kurs (måla, dansa, språk etc).

Jag har varit deprimerad så jag vet hur du har det. Inte kul, men det går att ta sig ifrån det. Styrkekramar och lycka till!

verkar som du har lite panikångest..ring vårdcentralen och be att få prata med nån

Jag tror att du har hamnat i en depression och behöver proffessionell hjälp. Ta kontakt med vårdcentralen där du bor så kan de hjälpa dig.

Det är inte lätt att hålla gnistan uppe när man dels bor på ett nytt ställe och dels inte har någon ordentligt sysselsättning.
Mitt tips till dig är att schemalägga varje dag, i början kommer det kännas tungt men snart kommer det kännas lättare och du kommer bli stolt över dig själv. Ett exempel på en schemalagd dag kan se ut så här:

7:00 Uppgång, duscha, äta frukost, läsa tidningen
9:00 Ta en promenad/gå och handla/gå till arbetsförmedlingen
11:00 Jobba på CV och personligt brev
12:00 Laga och äta lunch
13:30 Maila en vän
14:00 Byta lakan/dammsuga/diska/städa badrummet
15:00 Kolla upp roliga kurser på nätet

Anmäl dig till några kurser så att du träffar nya människor och hittar nya intressen. Det är viktiogt att ha ett "eget" liv för att må bra och som det ser ut nu så ÄR din sambo ditt liv, inte kul. Planera att någon kompis hemifrån kommer och hälsar på så att du har något att se fram emot.

Hej igen alla!
Tack för att ni tar er tid att läsa och skriva.
Ska berätta lite mer, delvis har jag en hobby som tar mycket tid. Har egna djur, hund och häst som tar mycket tid. Så jag har iaf en hobby, så de är ju bra, fast vem vet den kanske inte räcker till.
Sen som du skrev ( Boda 2008 ) så har jag flyttat hem till han, men han har inet bott här så länge alls,de är en familjegård som han nyss köpt, som han vill renovera tillsammans me mig. Han har inte heller bott här ihop med nån innan, så de känns skönt. Jag tycker jätte mycket om själva gården.
De här med att jag inte trivs i själva stan har med att göra att jag bara tänker på alla som känner alla, och jag ingen o att han känner igen alla, särskilt tjejer!
Jag vet att jag borde sluta tänka på gammal och se framåt, och visst ni har kanske rätt, jag borde kanske tala med nån.
Låter som man e helt knäpp då, men ni kanske har rätt!

Jag vill också försöka prata med min kille om detta, men tycker de känns drygt, för jag vet att han kommer känna sig som att de är HAN som misslyckas för att JAG inte trivs osv.
Jag ska försöka tala med han.
En annan sak till att jag k'änner mig såhär är på grund av att jag har så himla dålig ekonomi också, känner att jag inte kan göra någonting. Inte ens handla mat och bidra till hushållet,och de kommer ingen psyklog kunna hjälpa mig med iaf, sen är jag sjukskriven också de gör inte saken lättare...
Usch nu vart de jobbigt kände jag. Fast jag vill verkligen bara må bra och va GLAD som ajg alltid har varit förr...
Vill inte att Pengar och ett förflutet liv ska förstöra!!!

Jag tror det är mest i ditt huvud som han framför allt känner igen tjejer... Försök verkligen att släppa det, det finns inget positivt eller konstruktivt med sådana tankar.

Och med erfarenhet av att bo på en liten ort där "alla känner alla", det är bara en tidsfråga innan du också känner "alla", och alla känner dig. Än så länge är du den mystiska främlingen som ingen vet något om, direkt... Vilket gör dig väldigt spännande för dem. Och jämfört med de som aldrig bott utanför orten så är ju du väldigt världsvan... Försök att se det som en positiv grej. Kan du inte försöka hitta någon att rida med? Någon annan som har hund som du kan promenera med? Så är du igång och börjar lära känna folk...

Du måste nog dela upp dessa problem i olika delar: varför är du svartsjuk på tjejer som han känner? Han är med dig, han bor med dig, han vill att ni ska renovera gården tillsammans; han väljer ju dig varje dag!

Varför är det ett problem att din pojkvän HAR vänner? Hade det inte varit värre om han INTE haft vänner? Nu kan ni ju bjuda hem lite folk så att de får lära känna dig också. Jag slår vad om att de är väldigt nyfikna på dig!

Hur kommer det sig att du är sjukskriven? Får du någon typ av rehabilitering?

Har du någon utbildning/erfarenhet som kvalificerar dig för en viss sorts jobb? Annars kanske det kan vara läge att börja plugga?