detta hör väl inte hit men det berör min lycka på bröllopsdagen

Jag kände att detta inlägg måste jag bara svara på. Jag känner hur det hugger till i mitt hjärta när jag läser det du skriver. 28 juni gick min mamma bort, väldigt oväntat och allt gick oerhört hastigt utan några som helst förvarning låg hon bara död på köksgolvet hemma i mitt barndomshem. Jag har hur tungt det än är återhämtat mig och försöker trots detta se positivt på saken, vi, dvs jag, min pappa och min 1-årige son och min blivande tar så gott det går hand om varandra.

Jag hade så klart inte velat något hellre än att min mamma skulle varit med oss på vår stora dag och som hon såg fram emot den dagen. Vi pratade ofta om 9 aug, dagen då vi gifter oss.

Min mamma blev 71 år.

Skriv gärna om du vill och behöver! Jag lyssnar gärna. Ibland kan man få styrka av andras upplevelser, jag skrev oerhört mycket härinne strax efter att min mamma gick bort och det är många fler än man tror som upplevt samma sak och tro det eller man klarar det, man klarar mycket mer än man tror sig klara.

Var din mamma ensam eller levde hon tillsammans med din pappa? Det som jag ser som svårast i allt detta är pappas sorg, att se sin pappa bli så liten och ynklig när hans livskamrat lämnade honom sådär hastigt.

Vi övervägde länge och väl om vi skulle klara av att gifta oss trots sorgen men vi har valt att ändå gifta oss. Våra vänner förstår vårt val, stöttar oss och finns där för oss. Oavsett om vi skulle ha valt att skjuta fram vårt bröllop så är och kommer mamma alltid vara saknad.

Ibland är livet så oerhört svårt och tungt men försök stötta varandra ni syskon. Jag har bara två halvsyskon och stödet jag fått frn dem är minimalt.

Kram

Jag kan säga att jag alltid varit enormt rädd för döden men nu tror jag att jag känner på ett annat sätt, läskigt men sant men de senaste veckorna har vi bekantat oss med den så att säga, dels precis då mamma dog och allt därefter man måste ta sig genom. Något jag är jätteglad för i dag är att vi valde att ta farväl av mamma. Det var väldigt vackert och fint ordnat allt. Om inte pappa hade föreslagit det hade jag nog aldrig själv kommit på tanken ens men det var bra tyckte vi alla. Detta är ju trots allt en del av livet, även om det är en mycket svår del av livet. Vi kan alltid tänka att det skulle kunna vara värre men det hjälper sällan för ögonblicket när tårarna rinner av saknad. Som jag skrev tidigare så tror jag att det nästan är värre att förlora en livskamrat, ensamheten och tystnaden blir än värre då. För mig, just nu i livet med småbarn så saknar jag givetvis min mamma så oerhört oerhört mycket och även jag känner tomheten efter henne men för pappa som är ensam varje kväll hemma, som är van att altid ha någon att prata med, någon att äta kvällsmackan med, det kan jag knappt föreställa mig hur det känns. Kanske är det lite så för hungrans79`s lillasyster...

Som sagt,man klarar det även om det är tungt. Ena stunden kan jag skratta nästa gråter jag. I detta ögonblick är vår son guld värd! Spontan och glad, lyckligt ovetandes!

Ursäkta mina milslånga inlägg men det finns så mycket att skriva..

Jag vet inte vart i från jag får min styrka men antagligen från mamma, vissa kanske anser det vara en naiv verklighetssyn men jag hoppas och tror att mamma alltid finns med mig och det ger mig styrka. Att jag dessutom har min son, min blivande och min pappa ger mig vilja att gå vidare och sen alla våra fina vänner som stöttar och lyssnar! Mina halvsystrar är som sagt tidigare inget vidare stöd, de har inte ens komit och hälsat på sen vår mamma gick bort. Jag har i princip ordnat begravningen på egen hand tillsammans med pappa..

Självklart gråter jag mycket också och försöker att inte undvika tänka på och bearbeta det som hände kvällen då hon dog. Jag vill verkligen inte skrämmas eller beskriva något som kan vara känsligt för dig men vi är med hela min familj väldigt besviken på sjukvården. Bara för att man råkar dö en lördag så ska man behöva uppleva stressade läkare som bara vill åka hem och som inte har någon som helst känsla för människor som precis förlorat en familjemedlem och invänta jourhavande begravningsentreprenör i många timmar medan min mamma låg på köksgolvet - det var riktigt hemskt och inte särksilt värdigt för mamma heller. Så, den upplevelsen är något jag måste arbeta med. Då, kom verkligen döden och det var en läskigt bisarr upplevelse, vi satt i rummet intill med tända ljus och bara pratade, satt tysta emellanåt och bara undrade vad som precis hänt, är det sant, vaknar jag ur mardrömmen om jag nyoer mig i armen? Just då tror jag att jag försökte intala mig att det egentligen är det rätta sättet att dö på, i sitt hem, med sin familj och görandes det man tycker om för hon packade precis ner det bröd hon bakat på eftermiddagen! Det är ju långt i från alla som dör på det sättet men det är något som jag försöker se som en fördel även om hon så klart skulle ha varit med rent fysiskt på vårt bröllop. Din mamma är ju flera år yngre så för dig är det än mer orättvist när till och med jag tyckte att min mamma gick bort alldeles för tidigt,

Hur ser du på döden? För mig är det allra värsta med döden att den tar dem man älskar i från en, lämnar kvar tomhet och ensamhet och tystnad. Det är ju något läskigt i allmänhet för man vet ju så lite om den..

Nja, hon fick nog en propp (jag är inte så insatt i det medicinska men det kanske är samma sak?). Hon var iofs lite överviktig så det kan ha gjort sitt samt högt blodtryck och diabetes men hon verkade förvånansvärt pigg och kry på sistone, mycket av hennes lenadsglädje det sista året beror på vår son, hennes första barnbarn. Hon parated alltid om vad som skulle komma och bara nån timme innan hon dog pratade vi i telefon och bestämde att hon skulle komma dagen efter klockan tio för att hon skulle se efter Hugo medan vi åkte iväg en stund så själv hade hon nog inga föraningar eller känningar alls och det är skönt att veta. Det värsta för mig är att tänka på vad som kunde ha hänt om detta hänt på söndagen när hon var ensam med vår son...

Beklagar. Även om det är grymt så är det skönt för din mamma, hon har det säkert mycket bättre nu! Ta hand om er. Styrkekramar

Vi ska på min mammas begravning och jordfästning på fredag. Försöker förbereda mig mentalt för detta och alla tankar jag kommer möta före och efteråt.. Mitt tips just nu är att ta tag i allt praktiskt så snabbt som möjligt, sitta ner tillsammans alla syskon, prata, tända ett ljus för er mamma.