detta hör väl inte hit men det berör min lycka på bröllopsdagen

Oh fy vad hemskt, sorglig, tragiskt. Jag är så rädd för döden och blir imponerad av din styrka... Jag hoppas att ni får en underbar dag. Jag är säker på att din mamma kommer att vara med er. Men det gör ont i hjärtat bara jag tänker på vad du/ni tvingas gå igenom nu... Jag beklagar innerligt förlusten av din mamma.

Kan inte riktigt sätta mig in i hur du känner det men jag ville iallafall skicka en styrkekram till dig och jag hoppas din mor finner ro vad som än händer och att du finner ro tillslut och jag önskar er all lycka i livet.

Jag kan säga att jag alltid varit enormt rädd för döden men nu tror jag att jag känner på ett annat sätt, läskigt men sant men de senaste veckorna har vi bekantat oss med den så att säga, dels precis då mamma dog och allt därefter man måste ta sig genom. Något jag är jätteglad för i dag är att vi valde att ta farväl av mamma. Det var väldigt vackert och fint ordnat allt. Om inte pappa hade föreslagit det hade jag nog aldrig själv kommit på tanken ens men det var bra tyckte vi alla. Detta är ju trots allt en del av livet, även om det är en mycket svår del av livet. Vi kan alltid tänka att det skulle kunna vara värre men det hjälper sällan för ögonblicket när tårarna rinner av saknad. Som jag skrev tidigare så tror jag att det nästan är värre att förlora en livskamrat, ensamheten och tystnaden blir än värre då. För mig, just nu i livet med småbarn så saknar jag givetvis min mamma så oerhört oerhört mycket och även jag känner tomheten efter henne men för pappa som är ensam varje kväll hemma, som är van att altid ha någon att prata med, någon att äta kvällsmackan med, det kan jag knappt föreställa mig hur det känns. Kanske är det lite så för hungrans79`s lillasyster...

Som sagt,man klarar det även om det är tungt. Ena stunden kan jag skratta nästa gråter jag. I detta ögonblick är vår son guld värd! Spontan och glad, lyckligt ovetandes!

Ursäkta mina milslånga inlägg men det finns så mycket att skriva..

Jag vill bara ge dig såå många varma kramar!

Jag uppskattar dina inlägg...är fortf imponerad över den styrka du verkar ha. På vilket sätt har din syn på döden förändras, i o med att du inte längre är lika rädd för den? Det måste vara förfärligt när det går sådär snabbt och kommer helt oväntat (även om det såklart är bättre än att lida innan sin död..men ändå...) .

Skickar en tanke till ER.
*håller om dej, ömt och varmt och mjukt*

Jag vet inte vart i från jag får min styrka men antagligen från mamma, vissa kanske anser det vara en naiv verklighetssyn men jag hoppas och tror att mamma alltid finns med mig och det ger mig styrka. Att jag dessutom har min son, min blivande och min pappa ger mig vilja att gå vidare och sen alla våra fina vänner som stöttar och lyssnar! Mina halvsystrar är som sagt tidigare inget vidare stöd, de har inte ens komit och hälsat på sen vår mamma gick bort. Jag har i princip ordnat begravningen på egen hand tillsammans med pappa..

Självklart gråter jag mycket också och försöker att inte undvika tänka på och bearbeta det som hände kvällen då hon dog. Jag vill verkligen inte skrämmas eller beskriva något som kan vara känsligt för dig men vi är med hela min familj väldigt besviken på sjukvården. Bara för att man råkar dö en lördag så ska man behöva uppleva stressade läkare som bara vill åka hem och som inte har någon som helst känsla för människor som precis förlorat en familjemedlem och invänta jourhavande begravningsentreprenör i många timmar medan min mamma låg på köksgolvet - det var riktigt hemskt och inte särksilt värdigt för mamma heller. Så, den upplevelsen är något jag måste arbeta med. Då, kom verkligen döden och det var en läskigt bisarr upplevelse, vi satt i rummet intill med tända ljus och bara pratade, satt tysta emellanåt och bara undrade vad som precis hänt, är det sant, vaknar jag ur mardrömmen om jag nyoer mig i armen? Just då tror jag att jag försökte intala mig att det egentligen är det rätta sättet att dö på, i sitt hem, med sin familj och görandes det man tycker om för hon packade precis ner det bröd hon bakat på eftermiddagen! Det är ju långt i från alla som dör på det sättet men det är något som jag försöker se som en fördel även om hon så klart skulle ha varit med rent fysiskt på vårt bröllop. Din mamma är ju flera år yngre så för dig är det än mer orättvist när till och med jag tyckte att min mamma gick bort alldeles för tidigt,

Hur ser du på döden? För mig är det allra värsta med döden att den tar dem man älskar i från en, lämnar kvar tomhet och ensamhet och tystnad. Det är ju något läskigt i allmänhet för man vet ju så lite om den..

Sänder en stor, varm styrkekram till er familj!
Vet hur det känns att förlora en familjemedlem.....

Styrkekramar !!!