Ännu en tur med barnkarusellen

Vickan - men fy vad trist tjejen! usch vad jobbigt! ett missfall är jobbigt på såväl kropp som skäl. Tidiga MF finns dock till av en anledning - fostret är av ngn anledning inte funktionsdugligt som det så fint heter och det e kroppens chans att rätta till det som blivit "fel" ibland fungerar inte den proceduren och det är då barn föds m allvarliga kromosonfel eller grava missbildningar. det är inte kul m Mf men jag har alltid resonerat som så att sker det innan v.12 så är det nog det enda tänkbara för det fostret- ett senare missfall däremot är en helt annan sak, då kan man själv ha råkat påverkat det av olika anledningar (sjukdom, stress, skada, alkohol eller vad et nu kan vara) och det är mkt jobbigare att veta att kroppen ansett att fostret varit bra och skulle man inte ha gjort det eller det så hade det nog gått vägen...

kramar om dig hårt!

ang att vilja vs inte vilja ha barn så vet jag inte alls hur jag hade tänkt.

jag har sagt från barnsben att om jag nu skulle få för mig att ha barn så skulle jag adoptera o inget annat. inte ngn i min bekantskapskrets/familj/klasskompisar etc kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig mig som mamma.

mötte stora dotterns pappa när jag var 18 år och när jag var 19 år och 8 mån eller nåt så blev jag gravid trots p-piller - en chock för alla. ÄR dock då som nu emot Abort så jag frågade pappan till barnet om han älskade mig och kunde tänka sig att leva för alltid m mig o han sa ja så då berättade jag om graviditeten.

när sen liten blivit några år så ville varken jag eller pappan ha fler barn. sen efter 6,5 år tillsammans separerade vi och jag var helt på det klara m att jag var klar m barn.

När jag träffade min Man så pratade vi om barn rätt så tidigt iom att han är katolik. han sa att att om han KAN få barn så fanns det ingen anledning för honom att leva utan och han ville ha barn, gärna många. Jag fick lite halvpanik ett tag men det lugnade sig och jag började prata om att vi vill ha barn...sen...inte nu...sen...och ett tu tre så var det dags och jag blev gravid o det kändes hur naturligt som helst då!

idag pratar vi om när det e dags för barn nr 3 (om vi nu välsignas med ett till) och vi tycker båda att det passat bra när Mathlida är ca 3.5 år gammal absolut inte förr då vi båda vill få så mkt exklusiv tid som möjligt m lilltjejen.

hade jag inte haft Oumie sen tidigare tror jag att det hade varit viktigare för mig att få barn m min man och vi hade helt klart gått igenom ivf osv. hade jag eller han inte kunnat få barn ja då hade vi levt m det (ngt man pratar om i äktenskapsskolan som man går igenom innan giftermål när man e katolik eller gifter sig katolskt) då vi båda är troende, om än i olika grad, så är barnlöshet inget skäl till separation. hade längtan varit väldigt stark så hade vi adopterat helt klart! det skulle jag ff kunna tänka mig o göra faktiskt.

Mrs B skrev 2008-08-15 10:07:26 följande:

Men precis sådär var Mathilda igårnatt - jag var helt slut! jag beklagade mig till maken igårkväll o sa att shit - var det såhär det var när man var uppe o ammade var o varannan timme?
hur gammal e malte nu och e han uppe i ngn utvecklingsperiod?

Ja gud ja, ytterligare en stor fråga och en svår sådan, jag håller m izzie att det e svår att svara på men jag har ändå en liten åsikt.

efter att ha varit ensamstående mamma ofrivilligt) under några år så vet jag en sak HELT säker - här blir inget barn till om det inte finns en aktiv pappa! jag har alltför många vänners vara barnafadrar inte är närvarande och det mina vänner - det suger! både som mamma och som barn. så om jag kan välja så nej, inga barn utan pappa.

Gosnosen - ja man vet ju aldrig hur det slutar, dvs om det itne blir några barn och din make en vacker dag vaknar upp o säger att nej - nu går jag vidare. men skulle det ske så är han ju inget o ha ändå och då ska du vara glad att det inte blev några barn m honom!! håller tummar o tår för er med!

Cissi - jag har läst dina inlägg om att vilja ha syskon, till abort, sen att börja försöka igen och sen att maken inte vill igen... det verkar som om ni har ett väldigt upponer förhållande m många käsnlostormar. Jag har själv aldrig varit i ett sånt förhållande då jag är en väldigt jordnära person men jag har lite vänner som lever precis om du (lustigt nog rätt så många vänner faktiskt). mitt råd till dem är samma som jag nu ger dig - stressa inte fram ngt beslut, ta det lugnt o avvakta utfallet av er relation innan ni funderar på ett ev syskon.

Att du redan har gjort en abort pga du o maken tyckte olika i frågan om syskon tycker jag visar tydligt på att ni har mkt att fundra på. för mig är abort helt otänkbart att göra - (jag betonar för mig o inte för ngn annan) jag skulle aldrig kunna göra det förutom om fostret eller jag har ngt allvarligt fel/skada/sjukdom. Däremot har jag många vänner som gjort många aborter av olika anledningar o i många fall har det absolut varit till det bättre om än inte några stora anledningar - i mina ögon- föregått aborten (knakigt förhållande, dålig enkonomi, jobbbyte etc). så se din abort som en varningsklocka - dvs den visar dig att allt inte e helt ok för att ni ska planera syskon idag. Du e ju lika gammal som mig har jag för mig så du har några år till på dig.

jag hoppas att allt ordnar sig mellan er och att det en dag känns helrätt till att utöka familjen, men till dess ska ni gotta er i det ni har, eran lillkille e ju supermysig och behöver all kärlek han kan få av er.

flera sa till mig att jag skulle "skaffa" ett helsyskon till min stora tjej på den tiden jag har aldrig förstått varför - ett barn till i ett förhållande som inte e på topp e ju galet! idag är jag mkt glad för att jag inte lydde deras råd för då hade jag haft 2 barn som fått gå igenom det den stor gått igenom och det vid oliak åldrar så nej tack - om förhållandet inte är på topp så inga felr barn!

sen tycker jag att helsyskon vs halvsyskon e så förlegat - kom igen världen, barnen e lika mkt släkt som du själv e med dem så varför kategorisera det hela?

så Cissi - KRAM!!

Piggelin - när går din man på pappaledighet? min börjar 1 sept o då har jag varit hemma i 9 månader o ska tillbaks till jobbet igen - är det inte ngt liknande för dig?

Om man får välja säger du, ja då vore det ju enkelt förstås, då väljer ju alla att ha barn m den man som man älskar o lever med, då finns det ju ingen anledning att skiljas åt o träffa ngn ny att få barn med. Men livet ser väldigt sällan ut så. i Cissis fall (baserat på hennes inlägg enbart) så pratar vi om att "skaffa" ett helsyskon i ett förhållande som inte är stabilt i nuläget och om man får välja då så väljer man inga syskon. separerar man då o träffar mannen m stort M ja då kanske det blir både 1 o 2 syskon till första barnet - allt beroende på hur förhållandet är - inte hur många barn man alltid sagt att man vill ha.

jag känner flera varav en väldigt nära väninna som har valt barn framför förhållandet vilket jag aldrig kommer att förstå. Det finns ingen som helst garanti att relationen till pappan är bra efter en separation och att då ha 2 barn m en man som inte är så superbra som pappa och sen dessutom vilja gå vidare m sitt egna liv är inte helt lätt, argumentet att barnen har ju iaf varandra brukar hålla lagom till första bråket m pappan sen undrar man varför man valde att skaffa 2 barn istället för ett...

Piggelin - jo det e blandade känslor faktiskt. O ena sidan ka det bli kul att få tillbaka lite rutiner igen, skönt att slippa nattvak o blöjbyte, underhållning, matning etc under vardagarno ch bara få koncentrera sig på sig själv - o andra sidan så kommer jag att skana min lilla princessa o alla de rutiner vi har o alla lek o mysstunder som dagligen förgyller tillvaron...

jag kommer ju att vara hemma i 9 månader totalt och jag kan inte vara mer självisk nu - maken vill ju oxå få vara hemma såklart! visst skulle det vara mysigt att få några månader till men jag har inte hjärta att "ta hans tid" bara för at tjag tycker att min tid på ngt sätt skulle vara viktigare än hans.

sen ang jobbet så e ja lite nervös faktiskt, jag ska få nya arbuppgifter till 50% och det e vissa saker som jag inte vill göra o andra som säkert blir spännande bara jag får känna på dem ett tag. tyvärr så har jag blivit av m min fysiska arbetsplats under mammaledigheten så det kommer att bli konstigt att sitta på en annan del av avdelningen o dessutom i landskap (ca 70% av avdelningen sitter i landskap så jag ska inte klaga men jag har alltid haft eget rum)

nu e det bara 2 veckor kvar innan jag börjar jobba igen - shit vad tiden går fort! men skönt att slippa stressa m dagis o så under de första månaderna iaf. Jobbar i 3mån o 3v sen har jag semester i en månad då vi ska till makens hemland o visa upp nytillskottet så det blir lite mjukstart på jobbet.

Sweet - men guuuuuud vad söööööt hon e lilltjejen! har kikat in din blogg (det händer mkt sällan att jag tar mig tid för bloggar) och lelite om OS vilket fick mig att kommaihåg att jag hade fel kanal på o nu så sitter jag o kikar på 100m försökern - älskar friidrott, o gymnastik, hästsport, alla svenska hopp, simning osv så nu ska jag logga ut