Ännu en tur med barnkarusellen

oj, vad tokigt jag skrev där i mitten, men ni fattar säkert vad jag menar...

msw
apropå din kompis. Fråga hellre hur hon mår än hur det går. Men säg också att hon gärna får prata om det om och när hon vill, men att du medvetet kommer att undvika ämnet för att du vet att det kan kännas jobbigt. Sen om hon inte tycker att det är jobbigt så får ju hon såklart säga det då. Men du kommer ju få veta när hon väl är gravid till slut ändå.

MSW
Åååh tusen tack! *kramar tillbaka*

jaaaa visst är det ändå rätt härligt och privilegiat, Lappis! Fast jag hittade ju honom redan för 12 år sen så jag kan inte skylla på att jag väntade på honom... Dock så har vi haft för roligt med varandra för att sätta någon deg på jäsning tidigare. Men jag sörjer inte för det, jag tycker ändå vi gjort rätt som väntat men det hade ju varit gött att få veta att det kommer att ske. Ibland har jag t o m varit lite rädd att förstöra det vi har genom att bli fler, men tror att vi har en tillräckligt stabil grund att stå på när det blåser en storm över Jorm. och ungarna får för fan finna sig i att mamma och pappa vill ligga sked i soffan hela söndagen, ut och bygg en koja i grannens ek för sjutton!

Lappis
så sant!

Muggles
ja, du har ju så klart också rätt! När man väl är där så är det ju en självklar del av ens liv och inget man önskar var ogjort!

Men jag har sett för många par som är helt knäppa mot varandra och det är väl förmodlligen inte barnens fel men kanske det som gett bränsle åt brasan, med trötthet och olika planer och mål i livet. Men det kanske hade brakat åstad utan barn också.

Ang han som gjorde slut pga missfallen, nej, där kan det inte ha varit kärlek inblandat. Men det är sorgligt att de inte gjorde slut INNAN för nu är det ju det enda som hon kommer att ha som anledning till att han lämnade henne - att hon inte kunde ge honom några barn. Jävla sätt!

Lappis
maken har varit på länge om adoption medans jag gärna velat prova ALLT. Men vi har kikat på lite hemsidor och så och eftersom det är så lång kö så är det nog dags att ställa oss där men vi ska nog ge inseminationen en chans först.

alltså, maken vill ju såklart ocskå prova allt men han har alltid sagt att får vi inga biologiska så ska vi adoptera, medan jag har varit lite mer tveksam. Men efter att vi har kikat lite och jag fått smälta tanken så har jag sett otroligt många adopterade barn överallt som är så sjukt söta så nu känns det inte omöjligt!

ok, jag ska hälsa maken det, Lappis. Som sagt, det skadar ju inte (och om inte annat så får ju folk vatten på sin kvarn när man berättar att man blev gravid precis när man ställt sig i adoptionskön) *himlar med ögonen*

Zozo
gött med trycket!! 1 månad kvar nu, va?

Och jag har två vänner som skiljt sig från sina respektive pga den ena inte ville ha barn (komplicerat, alltså 2 par). Men då är det ju ändå lite olika på hur man ser sin framtid. Och då kanske det inte är rätt människa man är ihop med heller? Och jag vet även folk som försökt få barn men misslyckats, brutit upp och lyckats på varsitt håll med nästa partner. Men jag tycker ändå inte att det är samma sak att lämna någon pga att det bara blir missfall hela tiden - jag måste ha barn så du får gå! Eller det kanske det är, jag vet inte. På något sätt jämför man sig ju med sin egen situation och hur den ser ut. Jag skulle inte lämna min man i ren frustration över att vi inte får barn, då måste det väl ligga mer bakom än så?

vad fantastiskt det ändå är att få läsa andras funderingar och vrida på det lite!

allt är ju inte svart på vitt. Tack för nya infallsvinklar!

muggles
ja, men ändå tänker vissa "kanske blir det bättre om vi bara skaffar barn". Tror som du att ömheten och närheten är skitviktig när man står där med blöjor upp till armhålorna och spyor osande från axeln. För en dag flyttar de ju och då ska man ju fortfarande vilja vara tillsammans med den där filuren i brynja och fulöl framför AIK-Elfsborg.