septemberbrudar.. nu är vi snart gifta!

Skönt att höra att det inte bara är jag som är evil. För jag tycker egentligen inte jag har rätt att tänka som jag gör. Men jag är uppvuxen med föräldrar där hjälpen är viktigare än presenter. Medans sambons föräldrar ibland verkar vara tvärtom. Viktigare med fina presenter... Detta blir lite fel hos mig. Men mina svärföräldrar är underbara på sitt vis så det är inte meningen att jag skall spy galla över dem nu.

Snart fru Wennerström skrev 2008-08-06 09:27:47 följande:

matildaochniklas, vad tråkigt att transporten krånglar.
Vi kommer förmodligen åka i en amerikanare, som en släkting till sambon har. Gör vi inte det kommer vi åka vår bil eller någon annans. Kommer ialla fall inte lägga pengar på transporten.

Jaha då var man sjuk. Har saker jag skulle behöva göra på jobbet idag, men det får någon annan lösa åt mig. *suck* Det positiva är ju att det är nu och inte om 4 veckor.

Undra om jag inte skall grejja lite med festhäftet idag kan ändå inte ligga i sängen hela dan... Har ni några tips på bra allsånger?
Kul med bingo Snart fru W. kanske snor idén.

Ta hand om dig! Är det stressen inför bröllopet som knockat dig? Låter som att du skulle behöva delegera ut lite jobb. Det är inte meningen att du skall komma till bröllopet sönderstressad, då får du ingen bra dag.
Ta nu en helg utan att tänka ett dugg på bröllopet, bara sov och ta det lugnt. På måndag är du kanske fortfarande sjukskriven(?) och har då massa tid till att fixa med bröllopet.

Vet hur det är. Jag fick pressa tillbaka mina tårar när vi var i kyrkan. Sen skall vi inte prata på min mamma. Vi har frågat våra föräldrar om de ville dela ut vigselprogrammen i kyrkan. Hon kunde knappt svara, tårarna bara rann.

jag skall ha en sjal efter mormor. Hoppas det räcker. men tror inte vi kommer vara ute så mycket. Mest under fotograferingen och då är det väl bara att bita ihop om det är kallt. För då vill jag ändå inte ha sjal på mig.

Vad jobbigt. Förmodligen är det bara bröllopsnerver. Den tanken har jag också tänkt någon gång, "varför gör vi detta?". kanske hjälper det om ni sätter er ner och går igenom vad ni har kvar och lägger upp en plan för hur ni skall lösa det. så ni båda ser att ni löser det.
Är han lika delaktig som du i planerna? Eller har det mer blivit du som gjort allt?

Tack!

Det är inte omöjligt, då dit och fråga.

Kanske (?) är det där skon klämmer. det gör inte dig något att du har planerat det mesta, men hur känner han?
Jag vill inte vara elak och ni vet själva bäst hur eran planering fungerar bäst. Men kanske är det helt enkelt så att han känner att planeringen rusat iväg utan att han haft någon möjlighet att bromsa eller styra det så som han vill. Och att det är hans sätt att visa det nu.