Fråga prästerna 5

Präst är man hela livet, så man får viga och döpa och begrava så länge man kan och vill och orkar och någon vill att man ska göra det. Har Du en pensionerad präst i vänkretsen kan h*n utan problem viga er, om ni och h*n vill.

Ett paket näsdukar räcker nog Även om man själv upplever det som att man gråter ett badkar fullt så funkar det rent fysiskt så i våra kroppar att man bara gråter en viss mängd.

Och tårar vid en vigsel är aldrig något att skämmas för - det ÄR speciellt att gifta sig, och att få ge och ta emot de här stora och viktiga löftena. Somliga gråter, andra inte.
Ingen präst blir förvånad över varken det ena eller det andra.

Jag har aldrig fått frågan och förstår inte riktigt varför ni skulle ha det. Ska ni säga så mycket?
De flesta brudpar säger ju bara "ja" och sen löftena.

Är det en jättestor kyrka och massor av gäster så ni verkligen tror att ni inte kommer höras ändå?

Inte för att det direkt skulle vara något fel med en mick och nog skulle jag ordna det åt ett brudpar som önskade det, men jag förstår inte riktigt varför det skulle behövas.

Men det gjorde väl ingenting?

Ofta är det inför det riktigt stora som vi vågar vara små och anar den Större.

Det kan gå, men det hänger mycket på hur den ortodoxa prästen ställer sig till det hela. Från svenska kyrkans sida är det inget problem. Men några ortodoxa präster kan ha problem - framför allt som våra präster inte nödvändigtvis är män.

Jag har haft en gemensam protestantisk-ortodox vigsel som gick till så att jag "började" och gjorde den svenskkyrkliga vigseln fram till och med ringväxling och tillkännagivande.
Sen tog den ortodoxa prästen över tillsammans med en diakon och sjöng och bad och satte kronor på brudparet. Delar av ceremonin var på svenska, och så vitt jag förstår det så bad man Fader vår, bekände den kristna tron och bad böner för både brudparet och deras familjer och marskalk och tärna.
Slutligen avslutade jag det hela med att hålla tal till brudparet, be om Guds välsignelse över dem och pålysa en sista psalm innan de gick ut.

Men Brunneby kyrka måste väl ha präster? När man bokar en vigsel finns det i alla fall i de församlingar jag jobbat i alltid ett "paket" - kyrka, musiker, vaktmästare och präst.
Så den församlingen måste kunna ordna en präst åt er.

1. Beror helt på vilken församling och vilken präst det är fråga om. I vigseltäta församlingar kan det bli så sent som någon vecka innan, i andra församlingar några månader i förväg.

2. Inte mitt bord - någon annan präst kan säkert svara.

Personligen ger jag mig inte iväg till en annan prästs församling för att göra hans/hennes jobb om det inte finns en personlig relation mellan mig och brudparet/dopfamiljen/sorgehuset tex att det är en gammal konfirmand eller någon jag haft annan kontakt med.

3. Om någon av er är med i Svenska kyrkan så "clearas" kostnaden mellan er hemförsamling och den församling där vigseln äger rum och man tar ut vigselblanketter för er via kyrkobokföringen, så det är helt problemfritt.

4. I en vigseltät kyrka typ Gamla Uppsala kyrka kan det vara en vigsel i timmen - då får varje vigsel inte ta mer än 35 minuter.
Men det är ovanligt.

Normalt får vigseln ta den tid som behövs.
En vigsel "rakt av" enligt kyrkohandboken utan extra musik men med 3 psalmer tar ca 25, så även om man vill ha lite extra solon och sånt så brukar en vigsel sällan överstiga 45 minuter.
De par som väljer att fira nattvard vid vigseln behöver ca 60 min.

"Programmet", dvs kyrkohandbokens ordning för vigsel i svenska kyrkan finns på många församlingars hemsidor. Googla på "vigsel + svenska kyrkan" så hittar Du den.

Lycka till!

Kan och kan... inget jag skulle uppmuntra, men inte heller något jag skulle förbjuda om det är inom rimliga gränser.

Dock har jag svårt att förstå varför och framför allt svårt att tro att man verkligen klarar av det just där och då när de flesta brudpar ändå är så anspända att de nästan kissar på sig. Låter bara jobbigt som jag ser det.

Den där första kyssen som man och hustru inne i kyrkan kommer från amerikanska filmer, och har inga rötter i Sverige.
I Sverige har "brudkyssen" av tradition ägt rum på kyrktrappan.
Så om någon frågar mig är det detta jag rekomenderar.

Men eftersom en kyss inte är "stötande" eller motsäger den kristna tron på något sätt (snarare tvärtom) så ser jag inte heller något hinder för att brudparet kysser varandra efter att de blivit förklarade man och hustru.

Däremot skulle jag aldrig i livet säga något fånigt amerikaniserat "Nu går det bra att kyssa bruden" eller så.
Det har väl paret gjort förut utan att be mig eller nån annan om lov .

Vet att det finns präster som gör sådant. Tycker det är lite pinsamt. Varför ska präster säga till folk att de ska pussas? Snälla nån, något får väl vuxna människor bestämma själva....?

Vår Fader/Fader vår är nog en av de saker jag får mest frågor och funderingar kring i samband med alla kyrkliga handlingar (dop, vigsel, begravning).

Några församlingar har konsekvent ALLTID den nya.
Andra "tillåter" den gamla i samband med begravning då de flesta är äldre, eller vid alla livsriter utom dop (som ju ska "se frammåt" - den lilla nyfödda ska leva med den nya översättningen)
Och ytterligare några församlingar låter alla människor välja fritt vid alla tillfällen, och då väljer de flesta den gamla.

Som jag ser det så är det här en fråga där jag tror vår kyrka valt fel. Den skulariserade nutidssvensken har ett väldigt litet "religiöst bagage" - man kan några få psalmer (Härlig är jorden, 2 sommarpsalmer, 2 adventspsalmer och Nu tändas 1000 juleljus) och så kan man "Fader vår" enligt gamla översättningen.

Att i det här skedet välja en nyöversättning av bönen har i många fall inneburit att vi tagit i från dessa kyrkligt ovana människor en av de få saker som var "deras" och så blir det knäpptyst i bänkarna när man ber Herrens bön.

Visst är den nya språkligt mer begriplig, men rent rituellt tror jag det är viktigare att kunna delta än att intellektuellt förstå.

Wiggy: Bönen är något vi delar på. Därför kan en församling bestämma sig för att "här gör vi så här" istället för att låta varje individ bestämma själv.

Kjell Präst skrev 2008-11-14 05:17:39 följande:

Intressant tankegång. Nej, jag tycker såklart inte att de som mycket sällan går i kyrkan ska styra det vanliga gudstjänstlivet. Inte egentligen. Men som folkkyrka lever vi ju med det märkliga att å ena sidan ha en aktiv gudstjänstfirande församling som kan och vill lära sig nya saker och utvecklas, och å andra sidan ha en (större) andel mycket passiva medlemmar som dyker upp i samband med livsriterna och som då söker något att känna igen sig i. (Det är ju därför man efterfrågar samma psalmer vid varenda begravning och varje dop). Jag följer med spänning Dina tankar.

Det beror ju väldigt mycket på hur kyrkan ser ut. Är kyrkan JÄTTESTOR kan man lösa det med att gästerna inte sitter i bänkarna utan uppe i koret. Då skapar man ett "rum i rummet" och det känns istället väldigt intimt.

Jag har aldrig tyckt att det kännts konstigt med mindre vigslar. Det är bara annorlunda. Det blir ofta "närmare" på alla sätt och kan vara väldigt fint.

Nu grönskar det är inte en psalm utan en folkvisa.
Menar Du "En vänlig grönskas rika dräkt?"

Det finns tyvärr bara 3 sommarpsalmer som "många känner igen", det är:

+ Den blomstertid nu kommer 199 (Kan faktiskt ALLA)

+I denna ljuva sommartid 200 (framför allt känner 50+ till den)

+ En vänlig grönskas rika dräkt (mer känd för 50-)

O Store Gud 11 är också delvis "somrig" och hyfsat känd:

O store Gud, när jag den värld beskådar,
Som du har skapat med ditt allmaktsord,
Hur där din visdom leder livets trådar,
Och alla väsen mättas vid ditt bord.

Refräng:

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När sommarvinden susar över fälten,
När blommor dofta invid källans rand,
När trastar drilla i de gröna tälten,
Vid furuskogens tysta, dunkla rand;

Refräng...

Sen tycker jag att det är schyst att ha en vigselpsalm också, även om man gifter sig på sommaren. Annars blir det mer skolavslutningsfeeling i sångerna. Men det är ju jag det.