Ibland ljuger man för den man älskar!

Hej,

Jag skulle verkligen behöva lite råd! Jag blev tillsammans med mitt ex för några månader sedan. Att vi bröt upp första gången efter 4 år hade inte att göra med vår kärlek utan andra aledningar, främst hans "issues" i livet. Nu har vi funnit tillbaka till varandra och vi är lyckliga ihop! Jag är lycklig över att vara med mannen jag vill gifta mig med :)

När vi hittade tillbaka till varandra tog vi som en del av processen diskussioner kring hur vi levt som singlar. Vi skillde oss klart i singelliv där jag varit den aktiva och även skaffat en ny pojkvän. När vi började tala om det så förminskade jag alla männens betydelser och förskönade mitt singelliv till att vara rätt trist och ensamt (vilket det var emotionellt). Jag ljög i en tro om att det skulle skona honom från vissa saker. Jag vill själv inte veta så mycket om hans singelliv (oavsett om det var under en paus som vi hade). Det framkom efter ett tag att han märkte att jag "ljugit" och han bad mig att vara ärlig. Det har för varje gång vi pratat om det kommit upp saker som bara blir värre och värre. Men trots att han bett mig kunde jag inte säga den exakta sanningen! Jag vill faktiskt inte prata om sådana här saker. Att jag njutit av andra män och faktiskt insåg att trots att jag älskar honom så fortsätter livet utan honom. Men jag skulle nog sagt det från början och inte nu. Nu har vi landat i ett dilemma där han nästan inte alls litar på mig när det gäller sådana här saker. Han har alltid kännt att jag varit ärlig, men den känslan är borta när det gäller min relation till män. Det innebär tyvärr även att han något tvivlar på mina känslor till honom (vilket jag förstår) Råd?!

En annan sak som jag har landat i, vilket också är kopplat till ovanstående dilemma lite, är att jag tidigare inte velat inse att min pojkvän är utbytbar. Alla människor är unika, men jag kan faktiskt leva utan honom och andra män kan ge mig samma sak som honom! Det är asjobbigt att komma till den insikten. Jag har in i det sista försökt övertyga mig själv om att han är speciell för mig och på ett sätt är han det, men han är inte outbytbar och han är inte den enda mannen som jag kan gifta mig lyckligt med. Har ni reflekterat över detta? Visst älskar man sin partner, men hur kul är det att inse att vi alla människor är utbytbara som partners?!

Det här i kombination har gjort att vi hamnat i ett tuff diskussion. Vi har nog båda haft lite orealistiska bilder av varandra tidigare. Jag har trott att han är så himla "speciell" och den enda jag kan vara med. Problemet just nu är att han känner sig så otroligt utbytbar för mig. Han har även fått inse att jag kan gå vidare utan honom (vilket inte han kunde under vår break). Han har också insett att jag kanske inte var den han trodde. Det här i kombination med att jag klantade till mig och ljög om mitt singelliv (trots att det hade varit det jag velat höra från hans sida om jag frågade) gör att vi hamnat i en konstig sits. Vi älskar varandra över allt annat och ingen av oss tvivlar på vår kärlek! Vi är båda i 25års åldern och fattar nog inte alltid hur litet det här är i relation till livet...

Men hur ska vi komma ur detta?
Är det här så stora grejer i en relation eller något som alla går igenom i livet?
Hur ska jag få tillbaka hans tillit när det gäller att prata om min relation till män (även min relation till honom)?
Visst älskar vi dem som vi är med men hade vi inte varit med dem så hade vi hittat lyckan på annat håll. Har alla andra (förutom jag) insett att alla är utbytbara i livet?
Hur finner man ro i faktumet att man är utbytbar?
Har något hamnat i samma sits?
Har någon hittat tillbaka till ett ex och hittat ett bra sätt att relatera till tiden isär? (jag vill ändå inte lägga den tiden av mitt liv i en svart låda)

Många tankar! Ni får gärna be om utveckling om jag är fööör förvirrad :)