Ibland ljuger man för den man älskar!

Jag tror inte det finns bara en person som är "rätt" för en. Tänk om man t ex hittar den rätte när man är 20... allt är fantastisk och man kan inte leva utan varandra. Så händer det något. T ex så är en av parterna otrogen. Eller så dör en av personerna. Eller så visar det sig att man vill åt olika håll i livet. Det betyder ju inte att man kommer att hålla ihop under de femtio nästkommande åren, eller själv, eftersom ingen är utbytbar. Det är klart att ett förhållande går att byta ut.. men det är jävligt vackert att faktiskt välja en person trots att man har en massa andra val. Och att man går in i ett föhållande helhjärtat och villig att satsa allt. Det tycker jag är det viktigaste. Sedan kanske det spricker... och då måste ju båda personerna gå vidare med någon annan. Eller bli själva för all evighet.

Om du var otrogen mot din kille... då skulle han förmodligen göra slut... och gå vidare med en annan tjej så småningom när alla såren läkt. Så du är också utbytbar. Alla är det, tror jag.

Men ja håller med dig om att man inte gärna vill gå in på att man varit tokkär i andra personer och haft det jävligt bra med andra... det där är bara onödigt. Eller så kan man tänka att okej, jag har haft tre jävligt bra förhållanden. Men nu väljer jag den här killen... det betyder ändå något...

Drombrollop,

Tack för ett smart inlägg. Det kanske är sant att det inte spelar någon roll att man är utbytbar eller inte. Det kanske inte spelar någon roll vad jag gjorde eller inte gjorde under tiden vi var isär. Det kanske inte ändrar det faktum att jag vill vara med honom nu! Det enda problemet är väl att tilliten har urholkats lite och därmed kanske han inte känner full tilltro till att jag faktiskt vill vara med honom... Det ger sig kanske!

Jo jag måste erkänna att detta är något jag själv tänkt mycket på. Samtidigt vill man ju inte gå in i ett förhållande med tankarna, jag klarar mig faktiskt utan dig. Det känns också fel på npgot sätt då. Och det kan också lätt göra att man kanske inte kämper lika mycket när man får problem. men självklart håller jag med. Jag tror inte heller att det bara finns en person, och jag tror att man kunde vara lycklig på olika sätt med olika personer, så det att gifta sig är därför ett väldigt stort val. För man lovar ju att vara tillsammans för livet. Det är väl därför tankar som dessa också kommer mer frekvent och är relevanta för oss brudar.

Jo, visst är det väl så att man kan gå vidare efter ett förhållande och hitta en ny partner, även om man kanske inte tror det när man är mitt uppe i förhållandet. Men eftersom man aldrig vet vad som händer i livet kan man ju se det som en styrka, att man är tillräckligt självständig att man skulle kunna klara sig själv om man blev tvungen... För visst är det finare att förhållandet bygger på att man VILL vara med varandra, istället för att man måste för att man inte skulle klara sig utan mannen ifråga, eller tror det iaf.

Men är det då inte en sådan stor grej i en relation? Har min pojkvän och jag levt i en rosa bubbla över att vi är så himla speciella för varandra? Det här kanske är en del av livet att inse? Jag fasar lite för den dag jag ska bestämma mig för att gifta mig eller inte. Eller så har jag då redan processerat den här frågan och kommit till freds med det...?

vitulina- jag går i samma tankar som dig.
Vissa dagar är man rationell och inser att livet inte är en rosa bubbla där man kommer att leva tillsammans för evigt och alltid vara lyckliga och allt det där. Men man (åtminstone jag) tror stenhårt på att det är jag o min kille för alltid.

Livet är så jävla oromantiskt ibland... så oftast väljer jag att blunda för hela utbytbar-grejen eftersom allting känns mer romantiskt och fint då.

Sen så kan man få små panikkänslor när man tänker att man kanske tröttnar på varandra eller börjar kolla in andra killar när man varit tillsammans i tio år... men som sagt.. såna saker vill man så gärna blunda för...

förresten vitulina- jag känner veligen igen mig i det där om att vilja eller inte vilja berätta/höra om tidigare förhållanden.

på ett sätt vill jag veta ALLT om min killes tidigare förhållanden... så jag pressar och pressar. sen när jag får reda på detaljer så mår jag dåligt och allt känns förjävligt, trots att vi har det helt fantastiskt i vårt förhållande.

Men hur ska man då hantera faktumet att jag försöknat allt för honom? Jag kan inte ta tillbaka det jag sagt och inte ens nu har jag lust att vara helt rak mot honom. Det underlättar inte direkt när jag försöker berätta hur speciell han är för mig att han inte litar på mig längre... Det kanske går över med tiden?!

Något vi alla kan komma överrens om iaf är att livet inte är så romantiskt och att vi alla kan leva lyckligt med många personer. Men ibland måste man nog blunda för att orka leva i en relation och kunna njuta av nuet!

drombrollop... jo precis så känner jag också ofta. Och det med att fråga om gamla förhållanden. Usch. Det är så svårt. Det är en konstig situtation.

Jag tror ärligt talat att de flesta v oss mår bättre av tt inte ha en massa ex i bagaget, både för oss jälva o för den framtida partner. För man vill ju veta allt om varandra, det ger ju intimitet att man känner varandra ut o inn. Men samtidigt är ju ingen perfekta, och ofta blir man besviken när man hör saker, eller bara mår dåligt av att tänka på det som varit.

Men som du skrev... jag tycker också bättre om att leva lite naivt, om man kan kalla det det, ibland än att vara super realistiskt o oromantiskt. Man blir inte lyckligare av det

Det här är nog det sämsta rådet man kan ge.. men jag tror verkligen att små vita lögner kan vara bra.

Dvs var inte helt rak mot honom... utan dra över ett romantiskt lager på saker du säger till honom. Sen behöver man ju inte råljuga.. utan bara försköna det lite. Och trycka på att du faktiskt har valt honom fastän du har haft jäkligt bra relationer när ni inte var ihop. Men hur bra de andra relationerna var så har du aldrig kunnat glömma honom och har alltid haft honom i bakhuvudet.

Tror sånt ger sig med tiden, eller så gör det inte det. Hur det än är så är det en klen tröst att tiden läker alla sår och sånt tjafs. När man mår dåligt vill man inte vänta i evigheter på att saker eventuellt ska lösa sig.

Men om han verkligen är mannen i ditt liv som du inte vill leva utan just nu- så är det bara att köra med full fart, tycker jag. Och få honom att känna sig som den mest specielle mannen i världen. Och ändras det om fem år... så gör det det... och då får man ta det därifrån.

Vad som hänt när ni inte var tillsammans är ju inte hans sak, jag förstår till fullo att du inte vill prata med honom om det.
Mitt x och jag var isär ett tag och sen blev vi ett par igen (inte han jag är gift med nu) vi bestämde direkt att det som varit undertiden vi inte var ett par inte är den andres sak eftersom ingen av oss var otrogen mot den andra utan det var faktiskt slut.
Vad du än har sagt till din kille spelar ju egentligen ingen roll för vad du än har gjort då är helt och hållet din ensak,
Du får helt enkelt säga till honom att du inte ville prata om det och att du inte sa hela sanningen för att du ville skydda honom eller nått

MarianneL: precis. HÅller helt med dig. Man vill liksom leva i en liten illusion... Men samtidigt så är jag så kär i min kille nu att det känns som en del av mig är borta när han t ex är ute och reser i affärer. NÄr vi inte är i samma rum så saknar jag honom så jävulskt mycket.
Och det där med tidigare förhållanden... det är ju jobbigt sånt där.. men samtidigt så vill man ju heller inte bli ihop med någon som aldrig haft ett förhållande. För de vet ju förmodligen inte vad de vill och har inte testat olika saker, och är inte erfarna på vissa områden. Så man vill ju att ens kille ska ha gått igenom en del... samtidigt vill man det inte.
Usch, det där är svårt.
Min pojkvän har mest haft långa förhållanden bakom sig... och det är så himla jobbigt att tänka på. Så jag försöker trösta mig med att nu är det faktiskt mig han har valt. Plus att han har sagt flera gånger att han aldrig varit så här kär - och det känns verkligen så. Det känns som att vi hör ihop och förstår varandra så jäkla bra. Men ändå finns den där lilla svartsjukan över tidigare förhållanden...

Usch.. ibland är jag så himla irrationell :)

Ja ska jag vara helt ärlig så är min m2b min första pojkvän någonsin. Jag vet inte helt varför. Men vi blev tillsammans när jag var 19, och innan dess tyckte jag aldrig att jag hittade nån som jag "stod ut med", var väl kanske lite gammalklok av mig eller hade för höga förväntningar hehe.

Men nu har vi varit tillsammans i 4 år... och ibland kan jag tänka... "jag kanske borde prova något annat? Hur kan jag veta att det här är bra? Och att de tine finns något bättre?" Men samtiidgt så är jag så lycklig nu, så jag bryr mig inte hehe. Jag är hellre "naiv" som sagt

Jag håller med er alla. Det enda som är härligt med att det är så himla känsligt är faktumet att det beror på att man älskar personen i fråga!
Människan skiljer sig från djuren på några vis. Jag tror ett sätt är att vi letar efter livsglädje i en fantasi. Det är inget som helst fel i att prioritera sin lycka och leva i en romantisk tro på livet. Så länge man inser att det inte alltid är så! Jag tycker ni alla (och jag) ska fortsätta leva i det som vi mår bra av, oavsett vad det är.
Det jobbiga med kommunikation är att man måste se till den andra parten i relationen. Om min pojkvän vill höra sanningen och jag inte vill prata om det måste vi kompromissa. Problemet är väl att kompromissen borde skett tidigare.
Jag vill verkligen få denna man att känna sig speciell för mig. Jag vill leva med honom och han gör mig lycklig! Men hur ska jag visa det för honom. Just nu spelar inte komplimanger någon roll då han faktiskt inte litar på dem... Jag hoppas att jag någon gång kan få honom att känna sig VALD av mig! (oavsett om han är utbytbar)

MarianneL: Jag tycker absolut inte att det är nåt fel i det- hittar man någon som man är galet kär i när man är nitton så finns det ingen anledning att göra slut för att prova på andra förhållanden. Absolut inte.
Det jag menar är om man t ex träffar en kille när man är 30 och den personen aldrig har haft ett förhållande... så känns det som att något måste ha gått fel. Så om man är runt 30 t ex, och träffar någon, så vill man gärna att de ska ha haft förhållanden bakom sig. Samtidigt gör de en svartsjuk...

Men jag håller HELT helt med dig om att man inte ska känna press på sig att prova runt om man nu är i ett förhållande man verkligen vill vara i.

Som nu.. jag är tillsammans med min absoluta drömkille, jag har aldrig varit så här kär och då vill jag absolut inte testa på fler förhållanden. I alla fall inte swom det känns nu.

vitulina. min pojkvän vill inte veta nåt om mitt tidigare liv... framför allt eftersom jag har haft en del kortare förhållanden medans han har haft några få långa.

Sättet jag visar min pojkvän hur otroligt viktig han är, är väl inga quickfixes, utan det handlar för mig om att jag t ex går upp lite tidigare om mornarna och gör frukost till honom eftersom han är mer morgontrött än vad jag är... jag brukar hålla om honom lite extra om kvällarna än i mina tidigare förhållanden... jag anstränger mig att spendera mer tid med honom... handlar hans favoritdryck tomatjuice till honom.. ser till att röra vid honom varje gång han går förbi mig, jag vet.. det låter trivialt men det handlar för mig om att verkligen visa att jag tänker på honom varje dag.

Min pojkvän var övertygad om att jag skulle lämna honom efter ett halvår eftersom jag brukar göra så med mina pojvänner... så det tog lite tid innan han vågade lita på att jag verkligen älskar honom och vill leva med honom för alltid typ...

vitulina: det som har hänt har hänt och din nuvarande pojkvän kanske på ett irrationellt plan vill veta allt om ditt singelliv för han vill höra att du saknade honom då. Nu gjorde du inte det (eller betedde dig inte så) och då blir han sårad.

Lägg nu era singelliv bakom er, du har valt honom nu och det borde vara det enda viktiga för honom.

Och självklart är han speciellt för dig! Just här och nu har du valt att leva med honom, gör det itne honom speciell? Jag kan förstå de tankarna tidigt i ett förhållande men kan lova att de går över.

Min man och jag är verkligen speciella för varandra, vi har delat 20 år tillsammans, ett halvt liv, och har 2 barn i tonåren. DET har jag inte med någon annan! Även om någon av oss skulle dö och den andre skaffa nytt förhållande tar det ju itne bort de åren vi haft tillsammans. Man kan vara både realist och romantiker!

Vitulina:
säg som det är att du inte vill prata om vad du gjorde under din singelperiod eftersom det faktiskt inte är viktigt.
Det som är viktigt är väl vad ni gör nu, inte vad ni har haft för er innan eller hur?
Håller med om att alla är utbytbara som partners, så är det ju, annars skulle ju livet vara helt outhärdligt om man bara fick en enda chans liksom.
Fast när det blir barn med i bilden blir det ju lite annorlunda. Min m2b är ju utbytbar för mig men han kommer alltid vara mina barns pappa och på så sätt kommer vi ju ha en livslång relation vare sig vi vill eller inte. Vi kan alltid byta ut varandra i framtiden men kommer aldrig kunna byta ut vår historia tillsammans.
Jag tycker faktiskt att man ska anstränga sig lite mer för att leva just nu istället för att älta vad som har hänt tidigare eller oroa sig för vad som kommer ske framåt.