Ratat frieri

Jag förstår dig! Vi har visserligen "bara" varit sambo en kort tid, men vi är båda 50 år, har gamla avslutade förhållanden och egna tonårsbarn. Jaag kände att han var den rätte, ganska tidigt. Och jag tyckte nog att känslorna var besvarade. Jag kan dessutom vara lite ivrig, vill få saker och ting gjorda. Så .. jag friade. För säkerhetsskull med en ring utan gravyr. Då kom vi överens om att vi skulle ha den på höger ringfinger, som en "pax-ring". (lite gulligt det också) Tiden gick .. och jag friade igen: även den här gången hade han svårt för att säga antingen ja eller nej. Han sa´ att han älskar mig inte mer för att vi byter ringar. Han förstår inte "nyttan" av det. (han är ganska oromantisk) Det kändes jobbigt, ledsamt och som om han inte ville satsa 100%. Men ok. Jag ville ju ha ett SVAR. Så jag friade en 3:e gång! och gav honom 2 veckor på sig att svara ett ja eller ett nej. För bådas skull. Dagen kom och då sa´ han att han ville vi skulle förlova oss, men giftemål var han fortfarande osäker på. Så, på midsommarafton förlovade vi oss, med ringar som HAN valt. Jag sa´ att jag ville gifta mig inom 2 år, och att det nu var upp till honom att ta upp ämnet igen. JAG tror att han behöver tid på sig, för jag anar att han totalvägrar. Vi har ju faktiskt prata om hur vi skulle vilja ha det, och han har sagt att det vore ok om en viss person vigde oss. Så, jag tror att ni måste prata och du måste få veta varför och ni båda måste förstå varför den andre vill/ inte vill. Det är jobbigt, jag vet .....