Ratat frieri

Din fråga berör egentligen flera olika punkter.

För det första tycker inte jag att en mans frieri är mer värt än en kvinnas eller att varje kvinna har "rätt" till ett frieri. Men det är en bisak.

Jag förstår att du blev ledsen eftersom han inte lämnat något svar. Det kan vara svårt i en relation om man inte vill samma sak. Har ni diskuterat er framtid? Giftermål, barn, framtidsvisioner etc?

Jag tycker att du ska förklara hur du känner, säg att du är ledsen för att han inte svarat (men ge honom utrymme att svara nej om det är så han känner, du vill troligtvis inte att han ska svara ja bara för att göra dig göad!?), ge honom utrymme att ge ett svar (sätt en deadline om du vill). Skulle han svara att han inte vill gifta sig får ni diskutera hur ni ska komma vidare. Försök fundera ut redan nu VARFÖR du VILL gifta dig, så att du kan ge en logisk förklaring. Låt även honom förklara VARFÖR han INTE vill (om det är så det ligger till).

Det finns alla varianter här på bröllopstorget, allt från ett superromantiskt frieri med efterföljande traditionellt bröllop till kompromisser och brogerliga vigslar (mer eller mindre pampiga). Ingenting är bättre eller sämre än något annat!

Det viktigaste är att relationen är bra oavsett äktenskap eller ej, om relationen är dålig, ena parten inte känner sig sedd/åtrådd/älskad så kommer inte det att ändras av ett giftermål.

Skickar lite styrkekramar.

Förstår absolut att du känner dig sårad och att det är jobbigt men du kanske ska försöka fråga honom vad hans tvekan beror på. Är det erat förhållande eller själva giftemålet i sig, han kanske inte delar din dröm om själva bröllopet.

Jag känner precis igen det där. Vi har varit tillsammans i 20 år, har två barn och ett stadigt förhållande. Min sambo har aldrig tyckt det varit nödvändigt att gifta sig - han föräldrar är inte gifta och har väl snart varit ihop i 40 år. Jag har dock alltid velat och först nu har han ändrat åsikt och äntligen ska det bli av.

Emie, han kanske bara är som jag (och som fru edlunds make). För mig har inte själva giftemålet varit viktigt, det viktiga för mig har varit att vi bestämt oss för att det är vi två.

Så för mig är äktenskap mest juridik, nog så viktigt dock!

Min man har faktiskt friat flera gånger genom årens lopp men jag har sagt nej eftersom jag tyckt vi haft annat att lägga pengarna på.

Om din man också tycker att äktenskap är en juridisk fråga och inte romantisk kankse ni inte har någon anledning att gifta er (enligt honom). Om man inte har barn inblandade kan juridiken lösas ändå.

jag tycker du skall fråga honom hur han ser på ert förhållande och förklara att även om inte han tycker det är viktigt med äktenskap så tycker du det.

fru edlund: vad roligt, ännu ett "veteranpar", vi gifter oss på vår 20-årsdag.

Vad vill man? Vill man ha ett bröllop eller ett äktenskap? Kanske är han "rädd" för själva bröllopsgrejen. Om det är ett äktenskap man vill ha = större trygghet än bara samboskap såvida man inte skrivit en oherrans massa papper - så kan man ju få det snabbt avklarat på rådhuset och sedan kan ni ha en enkel middag bara ni två (eller med vittnen ev) efteråt på en resturang.

Jag och min make gifte oss igår efter åtta år tillsammans. Jag friade till honom för några år sedan och blev nobbad. Jag blev jätteledsen först såklart, men sedan gjorde vi som Tooticki föreslog: Vi pratade om varför vi kände som vi kände. Det visade sig att han inte ville gifta sig för att han så gärna ville ge mig ett pampigt kyrkbröllop med hundra gäster på ett slott. Och det hade han inte råd med just då. Jag å min sida brydde mig överhuvudtaget inte särskilt mycket om "rekvisitan", jag ville bara bli gift.

Just då blev det inget, men nu har vi efter många kompromisser äntligen kommit till skott. Det blev mittemellan och vi är båda mycket nöjda!

Min sambo friade i sömnen när vi hade varit tillsammans några månader sedan dess så har vi förlovat oss och ska nu gifta oss utan något uttalat frieri, vi har bara bestämt oss gemensam och folk verkar tycka det är jättekonstigt...

Wingtear, vad gulligt!!!

Jag vet ju inte om det är så men det skulle kunna vara så att det här inte handlar om ifall han vill gifta sig eller inte utan mer om hans syn på VEM som ska fråga. Även om han har svårt att komma till skott så kanske han hade velat få fria? Om ni pratar om det så kan ni ju komma på en lösning om det nu är så viktigt för honom. Men känn dig inte ratad förrän du vet om det här verkligen handlar om själva giftermålet eller vägen dit! Kramar till dig!

Jag har också alltid drömt om att min karl ska fria som dom gör på film! Men nää.. Här var det JAG som tog tag i saken.. Han har varit sååå himla skeptisk. Det är nu efter att kyrkan är bokad som han kommit in i allt..

Jag håller med Tooticki!
Säg hur du känner och VARFÖR du känner som du gör!

Så tråkigt att han reagerade så!
Han borde ha blivit smickrad och glad oavsett om han vill gifta sig eller inte.
Att säga att det är han som ska fria är bara gammaldags och ett sätt för honom att ha all makt att bestämma när och om ni ska gifta er så det ska du inte acceptera som anledning. Ditt frieri är lika mycket värt.

Du måste tala om att du förväntar dig ett svar på ditt frieri. Om han svarar ja så är ju allt frid och fröjd men tyvärr så låter det som att du får ställa in dig på ett nej. Fundera på hur du känner och hur du kommer att reagera.

Jag tycker inte att det var det dummaste du har gjort. Kram och lycka till.

Om man inte frågar får man aldrig veta någonting.

Har du fått höra något mer från din sambo?

När jag friade fick jag ett direkt " nej, för det är ju jag som ska fria".. Ganska likt som för dig..
Sen tillslut (tror det tog mer än ett år efter)friade han genom att säga "ska vi gifta oss då" en kväll när vi hade vänner på besök.. Låter inte så romantiskt, och det var det väl inte heller. Men när jag fick reda på att han tänkt göra det två gånger tidigare men inte kunde pga av att jag hade munsår (han ville inte fria när vi inte kunde pussas) så sprutade tårarna ändå...

Jag förstår dig! Vi har visserligen "bara" varit sambo en kort tid, men vi är båda 50 år, har gamla avslutade förhållanden och egna tonårsbarn. Jaag kände att han var den rätte, ganska tidigt. Och jag tyckte nog att känslorna var besvarade. Jag kan dessutom vara lite ivrig, vill få saker och ting gjorda. Så .. jag friade. För säkerhetsskull med en ring utan gravyr. Då kom vi överens om att vi skulle ha den på höger ringfinger, som en "pax-ring". (lite gulligt det också) Tiden gick .. och jag friade igen: även den här gången hade han svårt för att säga antingen ja eller nej. Han sa´ att han älskar mig inte mer för att vi byter ringar. Han förstår inte "nyttan" av det. (han är ganska oromantisk) Det kändes jobbigt, ledsamt och som om han inte ville satsa 100%. Men ok. Jag ville ju ha ett SVAR. Så jag friade en 3:e gång! och gav honom 2 veckor på sig att svara ett ja eller ett nej. För bådas skull. Dagen kom och då sa´ han att han ville vi skulle förlova oss, men giftemål var han fortfarande osäker på. Så, på midsommarafton förlovade vi oss, med ringar som HAN valt. Jag sa´ att jag ville gifta mig inom 2 år, och att det nu var upp till honom att ta upp ämnet igen. JAG tror att han behöver tid på sig, för jag anar att han totalvägrar. Vi har ju faktiskt prata om hur vi skulle vilja ha det, och han har sagt att det vore ok om en viss person vigde oss. Så, jag tror att ni måste prata och du måste få veta varför och ni båda måste förstå varför den andre vill/ inte vill. Det är jobbigt, jag vet .....

Tack för alla uppmuntrande svar. Skönt höra att jag inte är den enda som tycker det är jobbigt när den andre varken svarar ja eller nej på ett frieri.

Vi är 48 och 47 år gamla så jag tycker att det är dags att vi gifter oss dels för festens skull och så men också för det juridiska. Man står sig rätt slätt som sambo.

Jag har gått och väntat på rätt tillfälle att fråga honom varför han inte kan svara. Men naturligtvis kommer aldrig det tillfället.
Men nu ska jag se till att prata med honom denna veckan. Jag har varit med om en del tråkigheter i tidigare förhållanden där jag blivit sviken och har därför lite svårt att prata om en del saker med min sambo. Men det beror ju egentligen inte på honom utan på mig. Är väl rädd att bli sviken igen.

Bara en fråga: har ngn av er barn? Annars räcker det ju med att ni skriver inbördes testamente för det juridiska iaf. Det kan också vara en fin kärleksgest tycker jag.