Inlägg från: anne på grönkulla |Visa alla inlägg
  • anne på grönkulla

    Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!

    Haha, jag har ju inget körkort i Sverige ens - har ju bara kört här i världens galnaste land...

    Ja, det får jag ju kolla då om det är värt att göra.

  • anne på grönkulla

    o feg - nä jag är nog mer åt de dumdristiga hållet - vet en gång när jag berättade på en fikarast om att det var nåt jag var så rädd för - en kollega bara stirrade på mig "men, Anne, är du rädd för nåt???" :-O jorå, jag bara undviker att visa det...

  • anne på grönkulla

    Näe, pokerfejs har jag nog inget - o förr var jag rädd för allt, men jag har fått tuffa till mig i mötet med den hårda verkligheten... ?

  • anne på grönkulla

    Om relationer på distans vet jag en del... jag har ju mycket riktigt flyttat för jobbets skull, för typ 4 år sen nu (o vi är fortfarande tillsammans ). Min man har modigt nog aldrig darrat med underläppen över det valet - men väljer å andra sidan också att själv inte flytta med (för det kunde han göra). Det kräver, som jag ser det, att man har lågt kontrollbehov o inte är svartsjuka, att man unnar varandra utveckling på varsitt håll, att man har realistiska förväntingar på gemensam tid (men att man regelbundet har/tar sån), att man fortfarande har en gemensam vision för ett "oss som par" och att man har Skype eller motsvarande (alternativt har råd med hööööga teleräkningar).

    Fråga mer om du behöver muffins!

  • anne på grönkulla

    Hmm, för vem är det jobbigast? Olika i olika perioder, har man det jobbigt allmänt så blir distansen en extra grej på det. Det är helt ok när man mår bra (var för sig och ihop) och öken när man har det stressigt eller är sjuk eller mår dåligt för nåt annat eller när man får fnurror på tråden. Det är mycket svårare att bli sams på telefon än irl - men precis lika lätt att tjafsa... man har bara röst och ord att ta till för att bli sams igen...

    Men det är jobbigast för den som är hemma säger jag. För oss beror det där dock på var vi ses, är jag hemma o ska åka så är det jobbigast för maken, är han här och ska åka hem är det jobbigast för mig. Den som blir kvar i sin vardag känner sig just då mest lämnad, den som ska åka tillbaka till en massa aktiviteter riskerar just då bli lite akterseglad. Vi har dock valt att aktivt se det som att vi båda har 2 hem - vi är bara mest i varsitt av dem.

  • anne på grönkulla

    Jag säger som nenne - måste det vara avståndet som är problemet? Visst kan man oroa sig för att det tar slut o att man själv eller den andre träffar nån annan (jag har galet mycket sociala kontakter i mitt jobb och blir mycket mer uppvaktad nu än nånsin förr i mitt liv... *asgarv*) men är man verkligen ute efter nån annan så spelar det nog ingen roll om partnern är hemma eller på månen. Situationer är fö bara dumma om man själv gör dem dumma eller ser dem som dumma. Full o knäpp i månskenet kan man bli hemma också... (tro mig, jag vet vad jag pratar om)!

    Jag kände nog som du när jag var yngre. Precis som nenne säger är man mer lättstött då och tror att det man har är mer givet. Allt flyter, det beror bara på hur man själv hanterar läget.

    Vi har valt att se det som att vi unnar varandra den utveckling som vi får professionellt på varsitt håll, men priset blir tiden och vardagen tillsammans. Det priset betalar vi båda på - det är inte en av oss som offrar, utan båda.

Svar på tråden Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!