Min partner ljuger, vad kan jag göra så han slutar?

Tack alla ni som kommit med kram tröst, råd, synpunkter, tips och egna erfarenheter. Jag har läst och tagit åt mig varenda ord ni skrev.

Han sa till sitt försvar "du överreagerar", och det var så skönt att veta att jag inte var konstig, och att inte bara här som *Gudrun plus* härjar :)

Flera nämnde mytoman, jag hade bara hört ordet förut utan att riktigt förstå innebörden. Tanken hade inte ens slagit mig. Det verkar inte såpass allvarligt som en hel fejkad värld men visst finns det punkter som påminner.

Som flera av er skrev, ja, jag ska ta en allvarlig funderare. Vill jag jobba med det eller rädda mig själv en gång för alltid? Det är så svårt.

Jag vet inte om han ljuger för andra, och jag vet inte hur länge det har pågått. Just nu misstänker jag allt han säger. När "Tandläkaren blev sjuk och bokade av hans tid", vad min första tanke, jasså, fegar han ut nu och bokade av eller?
Man kan ju inte ha relation när man misstänker allt som kommer ur hans mun.....

Tindre> det är härligt att veta att du jobbat bort din ovana. Du är ju levande exempel på att det går, om man verkligen vill och jobbar. Vad fick dig att börja vilja jobba med det och hur jobbar ni?

Mumriks blivande fru> Intressant att läga ditt inlägg. Även om objektet för gräl är olika så känner jag mycket väl igen den onda cirkeln du beskriver. Jag liksom du vill ha koll, inga lögner, öppna kort. Ett av tillfällerna då lögner trillar fram verkar vara det när han gjort något som jag inte gillar. Han har tex ljugit om räkningar etc han missat. Kanske en ledtråd för att förstå "VARFÖR?".

Sweetsun> ja, han verkar ha dålig självkänsla, har svårt att säga nej och jag misstänker att han är osäker person som tappat bort sig i lögn och ideal-jag. Kan min nuvarande vara ditt ex? ;) skämt osido, kanske är det en viss kombination av egenskaper som skapar "lögnaren"?

Pebble> åh, så hemsk ditt ex var... Vad skönt att du har kommit vidare.

Min partner sa idag att han förstått att det sårat mig djupt, och han ska göra allt för att inte ljuga mer. Tyvärr så har han sagt det för många gånger för att jag ska tro det bara rakt av. Jag har redan gett flera sista chanser. En del av mig känner att han aldrig kommer sluta med detta, medan en del av mig vill tro på förbättring som vissa skrev om.

Samtalsterapi kanske inte vore dumt för hans egen skull, även om vi skiljs åt.....
Kanske ska jag ställa det som ett sista krav, innan jag ger mig. Finns det terapeuter som specialiserar sig i lögner? Hur hittar man....(via husläkaren)?

Tack även ni som tyckte att man skulle packa ryggsäcken och dra. Era inlägg kommer läsas flera gånger för att stärka mig, om jag bestämmer mig för det.

Hej,

Tack alla snälla för så många inlägg!
Jag bara inte orkade tänka på det här i helgen och tog en paus, dags att ta itu med det igen.
Jag har hunnit prata en del med min partner och jag känner mig ganska lugn nu, även om både ilska och sorg kommer mellan varven.

För att göra lång historia kort, det var en ganska lång samtals-process, mycket utmaningar, mycket grävande i detaljer.
Det slutade med att min partner kom fram till att han har spelat teater i större delen av sitt liv. Huvudpersonen, han själv, har inga brister, är snäll och som gör saker så folk tycker om och uppskattar honom. Konflikter undviker han genom att vara till lags - ibland mot sin vilja och åsikt. Löger har täckt över hans brister eller misstag. Han jobbar ständigt med att klura ut vad folk vill höra och säger det - allt för att folk ska tycka om honom. Vill någon något, så lurar han sig själv att det är precis så han vill ha det! Får han till det så kommer ju den andra bli jätteglad och gilla honom jättemycket!
Eftersom han inte *duger* som han är verkar lögnen fått hjälpa honom på traven för att verka mera intressant och spännande än *vad han egentligen är*.

I fallet med vårt förhållande, så verkar hans lögner verkar poppa fram när han har gjort saker han tror jag ogillar för att slippa skämmas, skäll, gräl, obehag eller konflikter. Han har också fått för sig att han måste vara på visst sätt för att leva upp till min *ideal*(en bild han har skapat), och spelat så gott han kan, och ljugit den sista biten som inte räckt till.
Det kom också fram att han har tigt om enormt löjliga saker. Äta sötsaker. Han har haft problem med karies och sagt att han ska låta bli småätandet. Han har i smyg gått och ätit godis ute och hemma kört "sunt och hälsosamt" stilen för han skämdes. Alltså, jag har typ en 5-åring pojke framför mig!!!!
Ljuger om smått och stort för att skippa skäll.Väldigt uppenbart ibland. Konsekvenserna är inget som finns i hans huvud när han känner att han måste ljuga för att skydda sig, så han kör typ "kissa i byxan" om man säger som så.....

Han har levt så länge med att vara till lags och att slopa sin vilja och göra den andra glad, så han verkar inte veta vad han vill och tycker. Ibland verkar han ha skrivit om händelser, så det passar honom också. Som ett stort gräl vi hade då jag konfronterade honom om porrsurfing. Hans bild av den kvällen ser annolunda ut. Värsta detaljerna utsuddade. Mycket mildare, mindre misstag ifrån hans sida. Klarade inte hans "underjaget" att hantera verkligheten?

Det hela slutade med att varken jag eller han visste vem han egentligen var.
Alltså, det här bottnar i dåligt självförtroende och självkänska. Han måste vrida tillbaka klockan 30år, locka fram 5åringen i sig själv och säga åt honom att han duger som han är.
Skäms man inte för det man gör, duger man som man är, behöver man ju inte ljuga!
Jag har alltid sagt att han får säga som det är, för det är bättre att få höra sanningen, även om det svider (detta gäller mig, kanske inte alla). Sanningen har ändå inte kommit fram, inte för att han inte vill såra mig, utan främst för att han vill inte visa att han inte duger.

Nånstans inom mig så är jag faktiskt rädd att han ljuger om allt detta, för det var ju ändå jag som styrde samtalet. Förtroendet var varkligen fått en törn så allt som kommer från hans mun tar jag med försiktighet.
Samtidigt, så känns det som en stor pusselbit föll på plats. Så mycket av hans tidiga konstiga beteenden kan förklaras i detta. Jag har alltid undrat hur han kan lova så mycket - för löften är något man håller i mina ögon - och aldrig hålla sina löften. Han gör det stundens ingivelse (kissa i byxan) för han måste bara ta sig ut ur denna krissituation.

Jag är ganska ordentlig av mig, ogillar slarv, ogillar att smussla och kör med öppna kort och dessutom håller jag mina löften (för jag tänker igenom noga, inget som hoppar fram). En kompis påpekade att mina egenskaper skrämmer honom och lockar fram hans dåliga sidor (liknande det Sommargrönt skrev), och att jag ska sänka min ribba istället. Javisst kan jag ha förvärrat det hela, men dels sker inte detta bara mot mig och då det bottnar i något annat, något som han inte mår bra av, så tycket jag ändå att detta måste redas ut från botten.

Jag vet faktiskt inte hur detta kommer att sluta.
Det känns taskigt att lämna en sårbar vilsen "5-åring"(i vuxen mans kropp) men samtidigt så kan jag inte leva med honom om han tänker återgå till sin teaterroll igen.
Han har lovat att börja på nån form av terapi, så jag avvaktar och ser. Jag kan bygga upp förtroendebiten under tiden.
Vi är gifta.... så om det skulle bli skildsmässa så skulle vi behöva vänta 6 månader i allafall (förutsatt att bara jag skriver på). Jag tänkte ta 6 månader som nån avvaktaperiod. Han behöver inte bli "botad" på 6 månader. Jag vill iallafall se vilja, ljus i tunneln.....
Om jag ser att han inte ens försöker, ja, då jag jag haft 6 månader på mig att fundera och bygga min mod så mitt beslut lär vara tillräckligt stark och motiverad.

Tack Sommargrönt för både ditt inlägg och ditt *svar*. Copy-paste :)
Tindre, JennyPenny, det ger hopp att veta att om man verkligen vill så går det. Hoppas min partner vill!
Tack ni andra, ger mig mycket att fundera!