nu får det hända något!

Jag sa förra julen till (efter år av "hintande"..., killar förstår inte sånt!) att jag verkligen ville att vi gifte oss, att ett samboskap kändes lite tråkigt, som om man inte bestämt sig, och jag har ju verkligen bestämt mig för honom. Det tog han verkligen till sig och då började vi titta på ringar (bara det var oerhört romantiskt, fast han tyckte att jag tittade mer på ringarna än på honom, så upplevde inte jag det!). I våras hade vi kommit fram till vad vi ville ha för förlovningsringar och när jag trodde att jag skulle pröva min förlovningsring som kommit in och beställa gravyr och börja titta på vigselring överraskade han med att vi förlovade oss på plats och hade fixat champagne och allt. Trots att jag "visste om" att förlovning var påväg var det oerhört romantiskt och överraskande. Det behöver alltså inte vara helt fel att sätta igång det hela själv, och om det inte funkar kan det ju faktiskt vara läge att själv fria. Om jag inte hade vetat att det var pågång hade jag nog slagit till på skottdagen!