Om situationen skulle uppstå så skulle jag prioritera dem lika mycket (eller i det här fallet lika lite) som de prioriterat mig genom att inte bjuda oss båda. Så visst, vill du tjafsa så - väljer de bort mig eller oss så har jag lättare till att välja bort dem.
Vänskap, och respekt, och prioriteringar, är ömsesidiga i min värld.
Som tur är har vi aldrig ställts i situationen där frågan ställts på sin spets.
Nu tar vi det en gång till.
Jag har INTE sagt att jag väljer bort det av princip och för att jag blir sur. Jag HAR SAGT att OM en inbjudan som gäller endast mig direkt konkurrerar med en aktivitet som inkluderar oss båda så skulle valet/prioriteringen mellan dem vara enkel för mig.
Och, ja - OM nån som känner mig väl förväntar sig att jag ska fira deras kärlek men väljer bort min respektive så har jag väldigt svårt att förstå det. OM det i det läget kommer till ett direkt val mellan olika aktiviteter så skulle jag inte uppleva att de prioriterade/respekterade mig och mina val i livet och då skulle deras halka ner lika mycket i mitt liv. Jag har inte sagt att jag av princip inte skulle gå eller att jag skulle säga upp bekantskapen med dem eller nåt sånt.
Jag har heller aldrig ställts inför situationen och har svårt att föreställa mig vem av mina vänner som skulle bjuda endast mig på en viktig dag i deras liv.
Men livet består av val och åtminstone jag har inte obegränsat med tid eller pengar. Hade jag mer än 24 timmar per dygn eller kunde klona mig så skulle jag inte ställas inför valet.
Du inser att vi trasslar in oss mer o mer i ett fiktivt exempel?
Men ok, ge mig exempel på alternativa aktiviteter som jag ska prioritera mellan! 
Och vi är i högsta grad olika individer som inte sitter ihop. Men vi är också gifta med varann och har valt en gemensam framtid och ett gemensamt liv, socialt och ekonomiskt, i prioriteringar och i tid.
Utan att berätta vems inflyttningsfest det är? 
Ja, rakt av - om en nära vän eller släkting inte bjöd min man så skulle jag ställas i en svår situation. De känner alla honom mycket väl sen snart 10 år - varför bjuder de inte honom? Vilken sorts markering mot honom är det? Men om det nu verkligen inte låg en direkt konflikt eller ett rent missförstånd bakom utan rakt av ett resonemang "vi bjuder inte din respektive" - då skulle valet inte vara svårt.
Inflyttningsfesten. Hellre jeans o cider tillsammans än bal på slottet ensam - dessutom
MEN - jag utesluter inte av ren princip att vi skulle resonera länge om saken och kanske gå på varsin fest till slut. Det skulle dock inte kännas ett enda dugg kul att gå utan honom - isåfall vore det renodlad släktpliktkänsla eller nåt sånt som fick fälla utslaget. Men isåfall skulle jag nog se till att vara med på en present till brudparet och skicka telegram eller hälsningar på andra sätt.
Min poäng är faktiskt delvis att bjuda med respektive för att inte ställa folk inför såna jobbiga val.
Just bröllop är speciella - hur kul är det att fira nån annans kärlek om ens egen inte duger till att vara med?
Tack Hammerman - precis den poäng jag försökt göra...
Men TS situation är annorlunda - det förstår jag också. Jag skulle ändå hellre bjuda än utesluta om det fanns minsta möjlighet. Mitt råd är att prata med kompisen och hålla dörren öppen för att bjuda senare om det bara går.
Gästerna gör festen - så sant som det är sagt!
Näe, jag har ju glatt låtit mig grillas. Men försökt illustrera hur jag ser på saken.
Självupptagen eller inte - jag förväntar mig inte att jag som inbjudare ska kommendera folks närvaro - oavsett vad det är till för fest. Jag förväntar mig inte att alla ska släppa allt när jag kallar oavsett på vilka premisser. Jag har också långt om länge försökt förklara min "default"-inställning i den här frågan och jag tackar dem som försökt få till en dialog i ämnet - även när den går utanför TS' ursprungliga fråga.
Som inbjudare/brudpar avgör man tid och plats/vilka som är bjudna (t ex med eller utan respektive eller barn/vad de bjuds på/klädkod/ev kuvertavgift/ev obligatorisk övernattning med eller utan kostnad/etc etc. Som gäst får man då ta ställning till de givna premisserna och utifrån dem tacka ja eller nej. Som inbjudare vill jag ge premisser som kan inkludera så många som möjligt av dem jag bjuder, som gäst försöker jag så gott jag kan att komma - men ingetdera funkar alltid. Full pott är svårt att få och får ses som bonus.
Jag har väldigt svårt att ta ställning till hur det skulle se ut när nån har en partner som är helt okänd för alla - det medger jag. När min man och jag träffades var mina vänner och min familj oerhört nyfikna på honom och likadant reagerar jag när någon mig närstående träffar någon ny - vi nästan insisterar på att få träffa honom eller henne så snart som möjligt och sen är den personen inkluderad i gänget/familjen.
Ett exempel: En väninna träffade nyligen en ny kille (vi umgås inte ens jättenära med henne) som hon tog med på en fest. Min mans reflex var att omedelbart försöka hitta en tid att bjuda dem båda på middag så vi får chans att lära känna honom och han ska känna sig inkluderad. I somras var vi bjudna på fest hos en kollega till maken som jag inte träffat men som insisterade på att jag skulle komma med så de fick lära känna mig som de hört talas om så mycket (och jag kände flera andra där men inte just födelsedagsbarnet) - jag hade jättetrevligt. Likadant fungerar min familj - att det inte skulle finnas sittplats och middagsmat för en extra person känns avlägset, oavsett om den är känd förut eller inte. Är personen viktig för en person som står mig nära så är personen (åtminstone potentiellt) viktig för mig.
Men visst, på en formell sittning med hög kuvertkostnad och lång planeringstid funkar det inte alltid så lätt. Men att man försöker hålla öppet så långt det går för planeringen för om bästa väninnan har en ny kille eller liknande känns självklart i min värld. Hon har förhoppningsvis också omdömet att inte ta med sig ett rent engångsligg - de vill man nog inte visa upp alla gånger! Men att jag i sig skulle besväras av att "fel" personer finns på bilder från festen och därför ha synpunkter fårn det perspektivet på hur seriösa de får vara, nej - det har jag svårt att se.
Jag vet inte när jag skulle antytt att det är en rättighet att bli bjuden. Däremot har man som inbjuden rätt att tacka ja eller nej utifrån de premisser som ges.
Att man som inbjudare anser att man har rätt att förvänta sig att alla ska lägga ifrån sig allt och komma när man blir kallad känns avlägset för mig. Att inkludera så många som möjligt däremot känns självklart, liksom att glädja sig åt dem som kommer.
Jag tror skillnaden snarare är i hur man ser på inbjudan, som välkomnande eller kommendering.
Får jag fråga - varför bli så upprörd över om någon tvingas tacka nej? Har man som inbjudare rätt att döma över folks skäl att tacka nej?
Så du har rätt att ha åsikter om varför folk tackar nej? Du har rätt att godkänna andra människors beslut? Vilka andra frågor sätter du dig till doms över?
