Ojoj
det märks att du är tillbaka Anne, hehe...
Nu är det lite aktivitet här på sidan.
Minns när du och jag en natt skrev typ 18 sidor helt själva, och det var en rätt så sjuk konversation om jag inte minns fel, som att vi var skitpackade eller nåt, hehe. Det var tider det 
Så går det när man inte har msn Anne 
Jag är så jä..la kluven till vad ni får. Har inte träffat er så jag känner att jag inte får den där känslan som jag brukar få.
Undrar om inte jag lutar lite tvärtom, mot vad Gabbi sa, tror nog nästan att Anne och Embo får flickor medan jag tror att Gabbi får en pojke.
Men som sagt jag har INTE träffat mer än Gabbi sedan ni blev gravida.
Å andra sidan hade jag tyckt att det var sanslöst kul om det var Anne som fick en pojke och Gabbi som fick en flicka eftersom ni har tvärtom sedan innan. 
Kommer du att berätta för oss när ni har kollat Anne?
Alltså allt ert prat om barn gör mig knäsvag och sugen men jag får ju så jä..la ont i fogarna. Kan ju inte gå, kan ju inte gå, smärta, smärta, smärta (slår mig själv i huvudet för att pränta in detta).
Anne
vet hur du känner inför att gå upp i vikt. F..n att det ska vara så jä..la sanslöst lätt att gå upp i vikt när man väntar barn. Varför lixom? För att öka oddsen för förlossningsdepression? Suck... Är ju nog med alla hormoner och känslor efteråt. Man borde få slippa all ångest över sin kropp och sin vikt. Blääää...
Levaxin, känner igen det, vad är det? Är det sånt man äter när man har sköldkörtelhormonrubbning? Får du det när du är gravid eller har du det annars oxå?
Jag funderar på att gå och kolla upp mig själv, för jag har ju aldrig förr sett ut så här och det spelar ju ingen roll vad jag gör. Gick ju ner med cambridge inför bröllopet och åt då ca 500 kcal om dagen. Inte ens då gick jag ner som jag borde. Lyckades ju gå ner 6-7 kg, men direkt när jag slutat med cambridge så small jag upp 15 kg, på hur kort tid som helst. Tog inte ens 2 månader. Jag väger nu mer än jag någonsin gjort.
Allt detta startade ju efter Ivan, då jag fick minipiller, exlutena och gick upp 27 kg på 4-5 månader + blev superlåg och deppig och bara mådde skit. Fattade inte att det hade m pillrena att göra förrän min bm hoppade högt då hon såg mig och undrade vad sjutton jag gjort. (hon kände ju knappt igen mig!
Gick ju upp från 70 kg till 97 kg mellan besöken hos henne. Helt sjukt. Var alltså normalviktig när jag var hos henne m ett bmi på 24 när jag fick pillrena (och var då stadigt på väg ner i vikt, bara genom att äta rätt) och gick sedan upp till ett bmi på 33 dvs FETMA på den korta tiden.
Grejen är ju bara den att när hon sa till mig att sluta m pillrena o sätta in kopparspiral istället så gick jag lixom inte ner. Sakta sakta lyckades jag med FETA ansträngningar gå ner till 85 och hålla mig där genom att kämpa HELA tiden, men så fort jag bara unnade mig minsta lilla så sa det poff och jag gick upp hur mkt som helst, så något är helknas m min ämnesomsättning.
Åh vilket intressant samtalsämne *asg*
Tycker bara så grymt synd om mig själv. Sitter här hemma, mår apa, feber huvudvärk o så jä..la ont i halsen och ingen vuxen att prata med, bara två små barn som endast vill se på film hela tiden
Vilket kanske är tur för jag orkar ju inte göra något med dem ändå.
Åh shit, jag skulle så gärna vilja ha ett barn till men f..n alltså tjejer. Daniel vill INTE, allt blir så opraktiskt med fyra barn, ingen normal bil kan man ha, att resa skulle bli så sanslöst dyrt (vilket det REDAN är) och på något vis skulle det ju bli som att börja om. Nu är ju barnen så "stora", de går, de går på toaletten (nästan Ivan oxå men det går segt), och vi räknar lixom ner dagarna tills de alla går i skolan och kan cykla dit och hem själva och man kan resonera och konversera med dem och typ gå hemifrån en stund och lämna dem ensamma utan att undra om de häller ut mjöl på golvet, sätter på en platta eller river sönder alla räkningar.
Det värsta tror jag är att min allra närmsta väninna, min toastmistress Jenny, är på G att sätta igång igen. Hon har ju barn som är 16 och 14 år och har sen några år varit tillsammans med sin nya pojkvän, som hon nu bor ihop med. Vi har ju aldrig haft småbarn tillsammans och vi har alltid pratat om hur mysigt det hade varit. Vi bor ju precis på områdena bredvid varann och vi umgås ju typ jämt! Och nu är hon i startgroparna och jag känner lite PANIK.
har alltid velat ha fyra barn men jag känner på något vis att mi kropp är nöjd. Jag vill ha barnet men inte graviditetskrämporna och känslorna efter förlossningen.
Fasen alltså, haha...
Jaja är ju faktiskt inte lönt att diskutera för Daniel vill absolut inte ha fler barn, så på ett sätt är det nästan skönt att låta honom bestämma (för en gångs skull) hihi
Oj detta blev långt va?
