Pappa som ger bort?

Det köper jag - att vi lever i sammanhang där relationer och familj är viktiga är jag med på. Men hur kommer det sig att du (och många andra kvinnor) vill agera ut det symboliskt vid sitt bröllop med pappa eller en manlig släkting med till altaret in i ditt äktenskap medan din blivande inte känner samma behov?

Men det svarar inte på den större frågan om symboliken och behovet - bara på ert enskilda fall. Tror du att det är en slump att fler tjejer än killar resonerar så? i krånglar in oss i enskilda fall hela tiden när jag försöker be er som talar för överlämning att höja blicken lite och resonera om den större bilden...

Fast resonera om den större bilden kan man ändå - även om man inte kan stå till svars för andras beslut.

KLanka ner, nej. Men diskutera vad vi vill ska införas som norm i Sverige ser jag inget fel i...

Men frågan kvarstår ju! Varför är det mest tjejer som vill hedra sina familjer med att inkludera dem i vigselritualen och varför är det då brudens pappa (med en annan manlig släkting som främsta ersättare) som främst representerar hennes familj?

Kanske för att vi uppenbarligen är flera som inte tycker det behövs förstoringsglas utan att detta sticker i ögonen ändå alldeles av sig självt.

Tja, jag tycker rätt mycket i vigseln är dammigt och förlegat. Att jag ändå accepterar äktenskap som institution beror ju på hur det reglerar lagligt vilka skyldigheter man har mot varann jämnare idag än det gjort historiskt (och faktum är att långvarigt samboskap ofta är mer av en kvinnofälla, äktenskapet som lagen ser ut idag gynnar ändå rimligt den med lägre inkomst av parterna, som ofta är kvinnan).

Men att just den sk överlämningen sticker extra i ögonen på mig beror på att man offentligt i kammarspelsformat spelar upp en ceremoni där man romantiserar hur den juridiska uppgörelsen träffas mellan 2 män och kvinnan är en "pawn" (bonde?, schackterm?) som är passiv och inte agerar fritt. Hur man kan se nåt annat framme vid altaret vet jag inte riktigt - även om jag hör att många gör det - när "överlämningen" utförs. Hur en kvinna som försöjer sig själv, valt sin egen man och inte är en sådan politisk/ekonomisk bricka kan se ritualen som romantisk begriper jag faktiskt inte.

Själv misstänker jag att det finns de som lika gärna stoltserar med att inte behöva förklara hur de ser på frågan utan "gör som de vill på sin dag"! Det är OK (om än inte nödvädnigtvis i kyrkan), men trist. Och bäddar inte för nån vidare diskussion. Tycker ändå den funkat rätt bra idag, dock!

Fast det svarar fortfarande inte på frågan om varför det blir mer romantiskt av att spela upp det som om det vore så? Varför är det viktigt/mer romantiskt/gulligt/fint om det nu inte behös eller symboliserar det man agerar ut?

Fast försvara sig har jag aldrig krävt att nån ska göra - en förklaring som inte bara är en reaktion a la "jag gör som jag vill/det är minsanna fint/ det är kvinnligt och jag har drömt om det alltid/du kränker mig som ifrågasätter" vore dock himla trevligt.