Föräldrarna som grannar?

japp, bara jag slipper vakta deras hund.. :P fast jag älskar den hunden.. hoppar upp på morgonen och väcker en och ligger i knät och sträcker upp de små tassarna.. hehe.. fast bebisar kan ta tid att få.. :P de kanske inte hinner bo kvar så länge haha...

ALDRIG!!! Typ samma kvarter ok! Men grannar nope, då har man inget eget liv kvar och ändå är mina föräldrar såååå snälla så det är inte det...

Beror helt på vilket förhållande ni har till varandra.

Vi bor i samma hus som mamma. Det är stort, så vi har separata TV-rum t ex, men vi delar kök och tvättrum.
Till min stora skam så får jag erkänna att mamma lagar mat oftare än vi och dessutom tvättar hon oftare...men vilken lyx!

Maken och mamma kommer jättebra överens. Det är mer de två som ibland kan låta som ett gammalt gift par än jag och han.

Så i mitt fall hade jag inte tvekat att bo granne, även svärmor hade funkat bra!

jo det är sant... jag har väl rätt bra relation med mina föräldrar men däremot vill jag inte ha besök Varje dag.. och om de ska lägga sig i saker hur jag sköter mitt liv (vilket de ändå inte skulle) så skulle jag säga ifrån! Sen får vi se hur länge de bor kvar där det vet man ju inte...

jag bodde i några år i huset brevid svärföräldrarna. sen skiljde sig dem och svärfar bor kvar(med särbo nu).

men generellt har det funkat jättebra, vi har respekterat varandras privatliv samtidigt som det är bra att hjälpa till hos varandra när det behövts, lånat grejar, hundvakt osv

det är förjävligt, min mamma bor i huset brevid och är här konstant och lägger sig i. om ni har sett alla älskar raymond så kan jag säga att det är precis likadant för mig =)=)

På andra sidan av skalan: Hela min familj bor 150 mil härifrån, jag skulle göra vad som helst för att få bo nära dem igen. Visst hade varit "mycket" att bo granne, men så mycket hjälp man kan få... Finns inget jag önskat så många gånger som att få bo nära familjen igen, det och drömvinsten på lotto.