varför får alla påpeka mina "brister"?

åh, som jag känner igen mig!!! jag har alltid varit underviktig, redan som barn låg jag en bra bit under distriktsköterskans fina kurva om hur mycket man skulle väga vid olika åldrar... och det handlade då inte om att mina föräldrar svalt mig kan jag säga!
det är först nu, som 24åring som jag faktiskt har ett bmi (ett system som jag för övrigt är starkt kritisk mot också, tar ju ingen hänsyn till benstomme osv) som säger normalviktig.
har också fått höra många kommentarer och reagerat starkt mot att det inte är fult att säga sånt..
men, man får försöka tänka att det bara är avundsjukan som talar, men det är inte lätt när man inte känner sig speciellt snygg..

Jag förstår att du blir jätteledsen när folk säger något sånt! Själv väger jag 15kg för mycket men kämpar och kämpar och förhoppningvis blir jag nöjd med min kropp när jag nått mitt mål.

Min mamma hade anorexia när hon var ung och har sedan dess alltid varit jättesmal trots att hon ätit helt normalt sedan hon blev vuxen. Hon var bara spinkig helt enkelt.
Hon fick alltid höra att hon var alldeles för smal och folk tjatade om detta så fort se fick tillfälle. En dag brast det för henne och hon (som aldrig säger ifrån annars) utropade: "Det är jag som är lagom och du som är tjock!". Sen dess har ingen i släkten vågat säga något

Anledningen till att din vännina säger något sånt är ju att hon är avundsjuk! Gräset är alltid grönare på andra sidan! Försök att strunta i henne och tänk att du är i alla fall en större människa som inte klagar över hur hon ser ut!

BMI är jag också vldigt kritisk mot. Om inte annat så läste min läkare ut mitt BMI och skulle GENSAT skicka in mig på ätstörningsklinik här i Gävle.
Men jag har ju inte ätstörningar, sa jag skräckslagen.

Ja men har man BMI under ditten och datten så SKA man in på klinik!

Bra att en läkare kan göra en hälsobedömning utan sin lilla kalkylator tyckte ju jag då....

Min sambo kom hem med en bok häromdan som hon hittat på Ica mxi. "Går upp i vikt" hette den. Jag har börjat läsa den och det är inte bara det att det finns tränings och kost-tips som betyder mest utan att få läsa en bok om en massa nadra kvinnor och män som har samma problem, som går i samma tankar och utstår samma galna komentarer av sin omgivning.

Hahaha! Men du det där har jag också velat skrika :P I allafall något liknande!
Min mamma såg också likadan ut när hon var i min ålder och hon är än idag smal. Min pappa är också smal och gick inte upp i vikt förrän han började äta vegetariskt (jättekonstigt men jag har sett det med egna ögon)
En sak jag tycker är viktigt när man vill blir större eller mindre är att inte utgå efter vikt utan efter mått. Som överviktig kan man träna och bli slankare men samtidigt väga lika mycket eftersom muskler vägen mer än fett.
Själv har jag mina mål i cm :)

Den värsta måste ändå vara "ta en kaka/portion till - du som är så smal!"

BMI är skräp. Hade ett BMI på 29 när jag var som mest tränad och då hade jag inte så mycket fett på kroppen, även om BMI-terroristerna vill få en att tro att man är ett rultande valrossfetto i det läget.

åh, jag känner också igen mig! Hela mellanstadiet, samt 7:an fick jag gå till skolsköterskan för att väga mig, en gång i månaden. De var helt säkra på att jag hade en ätstörning. Vilket jag iofs fick sen i gymnasiet, vilket jag tror bottnar delvis i att det varit så mytcket fokus på min vikt så länge...
Alla kompisar, som var normalstora, eller något större påpekade hela tiden att de ville se ut som mig. De stod i omklädningsrummet och drog sig i skinnet "tänk om man var så smal som du".
Värst var på klassresan till Spanien i nian, när vi höll på att göra oss i ordning för att gå och äta, och en tjej beklagat sig i typ 20 min över hur tjock hon är, och hur avundsjuk hon var på mig, så brast det för mig med. "Ja, du är jättetjock! Förstår inte att du inte tar och gör något åt det! Tjock-kossa!!" Ångrade mig direkt, men samtidigt var det skönt, för hon sa inget mer...
Rasade återigen i vikt efter graviditeten, fast jag åt som en häst, så jag blev tillsit skickat till läkare, av chefer och arbetskamrater. Läkaren gjorde en ordentlig undersökning, tog typ 700 prover, och konstaterade att jag var den friskaste patient han träffat på länge, så nu har de slutat kommentera min vikt på jobbet oxå!
Men det är fortfarande jobbigt att vara "för smal". Folk har tydligen ett tvång att kommentera förvånat när man äter, då jag äter ganska rejäla portioner... Ska jag ta för givet att alla som är nåt kilo överviktiga lider av nån form av hetsätning? Då skulle det ju vara dikriminerande!

Min syster har precis samma problem som dig, hon kan inte gå upp i vikt. Just nu väger hon 48kg till sina 170cm och är mycket smal (19 år). Jag tycker inte det ser konstigt ut eftersom det syns att det är naturligt och inte nedbantat men hon lider verkligen.
Det blir inte lättare av att jag och min bror inte alls ser ut som henne, vi är båda något överviktiga och det gör att folk ännu mindre litar på att hon verkligen försöker bli "normalviktig". Hon har otaliga gånger blivit kallad till skolsköterskan för att hon tror att hon lider av anorexi, blir ständigt kallad för spinkis av folk som tror att det är någon form av komplimang och får ständigt höra att hon borde äta mer. Min far är likadan och har inte gått upp ett hekto sen han var 18, ett tag bar han tom dubbla par byxor för att fylla ut kroppen eftersom han skämdes så mycket över att vara så smal.

Så jag förstår din frustration finns massor av dumma människor som inte vet när de ska hålla tyst! =)

Det är synd att folk inte tänker sig för innan de öppnar munnen. Om man har någon nära vän som inte kan sluta så får man ta ett allvarligt snack med dem om man ska kunna fortsätta umgås.

Jag har själv inte problem med undervikt, men kunde inte låta bli att dela med mig av den franska läkekonsten i denna fråga.

Jag bodde i en fransk familj ett par veckor under en språkresa och mamman i den familjen var väldigt smal. Hon hade för hög ämnesomsättning och hade blivit ordinerad rödvin varje dag av läkaren, det ni!