Är så ledsen och arg!!! Långt*

Min spontana reaktion är: "Då kan broderns sambo stanna hemma om det är så jävla jobbigt allting", tyvärr är ju inte livet riktigt så enkelt alla gånger.

Nä det är ju inte så enkelt...min sambos bror vill ju så gärna va bestman...men han blir jätte arg om man börjar diskutera med honom...han är sitt rätta jag när inte hon är med...hon har honom lindat runt sitt lillfinger....

Att han inte vill vara toastmaster förstår jag, han skulle antagligen känna sig väldigt splittrad.

Att vara marskalk är ju inte så betungande i sig men nog förstår jag om hans sambo behöver hjälp i kyrkbänken. Så se till att hon får det! Prata med dina svärföräldrar så deras 3-åring kan sitta hos farmor&farfar så kan svägerskan koncentrera sig på den nyfödde!

Precis.

Na, lagg av...

Tycker du ska stampa i golvet och krava en VETTIG forklaring. Ni ska ju for f*n GIFTA er.

Jag tycker att det måste vara upp till sambons bror att själv avgöra hur han vill vara delaktig i er dag. Om han väljer att inte vara bestman på grund av att han väljer att hjälpa sambon så tycker jag att ni ska respektera det, det är ju något mellan honom och hans sambo. OM det nu absolut måste pratas med honom omsjälva beslutet så är det din sambo som ska prata med sin bror och då inte om ifall brorsan gör rätt eller fel som väljer som han gör utan att han förklara varför han vill ha med brorsan och vad det skulle betyda och fråga om det är något ni kan göra för att underlätta så att brorsan kan vara med, men att gå in och säga att man tycker det är fel att han väljer att hjälpa sin sambo tror jag inte är ett bra utgångsläge.

Jag tror man generellt ska akta sig för att tro att man vet hur det funkar mellan andra par, även om det är ens syskon eller bästa vän. Det är så lätt att man säger en sak utåt och att verkligeheten är annorlunda.

PennyJenny: Bra sagt!

Förlåt TS, jag förstår om du är besviken, men jag tycker din reaktion är lite barnslig. "va e de för ide att dom kommer på bröllopet om det nu värkar vara så jobbigt..eller varför skaffa barn överhuvudtaget!"

Deras nya bebis kommer kanske att vara drygt en månad på bröllopet. Det är den värsta tiden om man får en kolikunge, som dessutom kanske är väldigt krävande i övrigt. Jag har själv en dotter som nu är 9 månader, hon var otroligt jobbig just den tiden, konstant ont i magen och vägrade sova själv någonstans. Jag fick bära på henne hela tiden. (Så det där med "hur svårt kan det vara med en 3-åring och en unge i vagnen" visar bara att du inte har någon som helst erfarenhet av spädbarn). Hade jag varit mamman i det här fallet hade jag utifrån mina erfarenheter inte gått med på att ensam behöva ta hand om båda barnen på ett bröllop. Man vet aldrig vad som händer med den lilla, hemma kan ju ungen skrika bäst den vill, men det är tillräckligt bökigt att underhålla en 3-åring en hel vigselakt.

Så jag tycker du får tänka om lite och ta det här som en vuxen människa. Man kan inte kräva något av någon alls, särskilt inte en som har ett litet spädbarn att ta hand om. Det är lika mycket pappans ansvar som mammans. Hur de väljer att hantera det, bestman eller inte, är helt upp till dem. Som sagt, PennyJenny sa det på ett väldigt bra sätt.

Glömde.. Kommentaren om varför man ska skaffa barn överhuvudtaget om allt nu är så jobbigt: Det är en högst begränsad tid som spädbarn är så där jobbiga, ca 3-4 månader, sen börjar det rätta till sig. Och med tanke på hur många som skaffar barn varje dag här i världen så är det nog i slutändan värt den jobbiga tiden. Det kan jag själv skriva under på. Men alla som har barn vet att de första månaderna är ganska mycket kaos i tillvaron, och det är väl knappast brorsans fel att ert bröllop råkade hamna mitt i den tiden.

Jag tycker att broderns sambo är lite ute o cyklar. Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om dom själva en stund. Han är ju inte borta i all evighet. Bröllopet tar högst en timma, om det tar så lång tid. Dåligt av henne! Undrar hur hon skulle reagera om det hade varit omvända roller?

Jag hoppas att det löser sig till er fördel....

*suck* Förstår vad ni menar.
MEN det som gör oss besvikna är att han har varit som en far till min sambo, och har tackat ja till att vara bestman och har sett fram emot det. Även min sambo har sett fram emot det. Och för 1 vecka sen så fråga hans bror va han skulle ha för kläder på sig och vad vi mer ville ha hjälp med när det gäller bröllopet. Men nu..senast i går så vet han inte...
SÅ ni måste förstå att man blir besviken!!!

Kanske sambon också vill njuta av bröllopet? Inte bara sitta som barnvakt till sina egna barn utan som en tjej som är på bröllop med sin kille och att de gemensamt tar stöten med barnen om det skulle krångla till sig.