Är så ledsen och arg!!! Långt*

Kan du inte prata med mamman till barnen då ?
försöka höra efter om det finns nått ni kan göra för att underlätta för henne om hon känner sig stressad av att vara "själv" med barnen, Tex farmor och farfar?

Som ut var så har min sambo en sorebror till..men han vill inte bära ringarna. Men vi får se hur de blir...

Jag förstår verkligen din frustration! Och jag tycker faktiskt främst att det är brodern och inte hans sambo som ska få njuta av bröllopet dvs att kunna få vara bestman till sin bror. Han hade säkert gjort samma sak för henne om hennes syskon hade gift sig.

Jag hade blivit jättebesviken om min sambo hade tyckt att jag minsann ska hjälpa till med barnen istället för att vara tärna till min syster.

Alltså det handlar om max en timme. Flertalet av mina vänner (i USA) får vara ensam med sina barn då deras män reser mycket redan när barnet är nån vecka gammal. Och då har flera av dem 2-3 barn. Man kan ju faktist tycka att hon ska kunna ta hand om sina två barn (dessutom omgiven av släktingar) i en timme själv. Och som flera redan har påpekat så kan man ju alltid kolla med föräldrar eller kusiner om dom kan tänka sig att hjälpa till. Vår bestman kommer också att ha en månad gammal sötnos och hans underbara sambo skulle aldrig komma på tanken att han inte fick vara bestman åt min sambo för att han ska passa barnen.

Men men alla är vi ju tydligen olika. Jag tycker däremot att ni ska prata med brodern och deras föräldrar och kanske lösa det så att dom kan hjälpa till. Lycka till!

Min spontana reaktion är att hon gör livet väldigt jobbigt för sig men å andra sidan ÄR det jobbigt m småbarn men så igen: vi pratar 30 min här. Det jag inte kan få ihop är hur ingen annan kan hjälpa till m 3-åringen? Jag gissar att i alla fall farmor och farfar finns i bänkraderna? Eller nån annan släkting som kan hjälpa till med treåringen om spädbarnet får spelet och hon måste gå ut ur kyrkan.Han är ju dessutom ett väldigt snällt barn och trettio minuter, nä jag förstår det inte. I värsta fall får han väl komma fram till er och pappa? Vad spelar det för roll? Och i allra värsta fall får pappa och son gå ut - ni dör inte av att han inte är med hela tiden där framme i kyrkan gissar jag?

Ett tillägg är att man blir liiiite knäpp av alla hormonerna när man är gravid och har småbarn - man är inte sig själv riktigt. I dag kan jag inte förstå hur folk stod ut när jag var gravid och jag har en vän som jag håller mig lååååångt borta ifrån under hennes graviditeter!! Hon blir som förbytt!!! Hon är min allra bästa vän och jag älskar henne högt förutom när hon är gravid - hon är verkligen en vettig människa annars, går att diskutera med, kan verkligen se olika aspekter av ämnet men när gravidhormonerna slår till då är det som Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är faktiskt lite läskigt - det är som en helt annan person!

Jag förstår inte riktigt alla här som tycker att broderns och sambons förhållande är oförståeligt, att de inte fattar hur han kan tveka på en sån här sak, det finns minsann mammor som är ensamma ofta med flera småbarn osv...

Jag som nyligen själv fått mitt första barn tycker att det är så självklart att man måste respektera deras val. Det är ingen annan än de själva som kan sätta sig in i hur det känns, och de kan inte ens själva veta hur det kommer att bli men en ny liten knodd. Men det är så typiskt i sådana här diskussioner att det alltid är mamman som ska "ställa upp", och det tas upp exempel på hur många ensamstående mammor det finns överallt. Jag tror dock inte att någon ensamstående mamma hade valt att gå på ett bröllop själv utan någon hjälp med sin 3-åring och en liten spädis. Personligen hade jag nog hellre stannat hemma med barnen och låtit sambon gå som best man, om alternativet hade varit att behöva ta hand om barnen själv i kyrkan. Inga sura miner, klart att han ska gå. Men man är liksom redan som det är helt omtöcknad den första tiden efter förlossningen, har man ett krävande barn så kretsar allt kring det och allt annat är oväsentligt. Jag var otroligt glad om jag hann ta en 5 minuters dusch när min dotter var i den åldern. Som best man kanske man också förväntas hjälpa till innan vigseln, då behöver de barnvakt för att hon överhuvudtaget ska kunna göra sig i ordning och komma till bröllopet. Jag gissar att det är många som kommer tycka att jag är helt knäpp nu, men så hade jag känt om jag var i hennes sits, och om hon också tänkt tanken att istället stanna hemma med barnen om hon skulle behöva vara ensam på bröllopet så kan jag fullt förstå broderns tvekan, och att han hellre vill gå på bröllopet tillsammans med henne och sin familj. Och det är inget man kan klandra någon av dem för.

Min poäng är att det är fullt förståeligt att brodern är tudelad i den här situationen, och det är ingen som kan klandra varken honom eller hans sambo för det, det är helt naturligt att välja vilket som i deras situation. Den som tycker annorlunda har förmodligen ingen erfarenhet av ett krävande spädbarn, än mindre två krävande småbarn.

Försök bara att göra vad ni kan för dem utan sura miner. Förhoppningsvis löser sig allt om sambon kan känna sig trygg med att hon inte är själv med barnen. Men man måste visa förståelse för deras känslor.

Jag förstår om hon tycker det kanske kommer bli jobbigt. Att min sambos bror tacka nej till att vara toastmaster förstår jag. Men hon som jobbar på dagis, där man är kanske tre-fyra fröknar på nästan 20 småbarn. Då borde man väl vara lite van. Mne visst denna lilla knodd är en helt okända människa som man inte ha hunnit lärt känna. Men det är faktiskt nästan 20 släktingar i kyrkan som kan hjälpa till i så fall. Och sonen kan komma upp till altaret om det nu är så att han inte orkar sitta still.
Jag förstår att man kan bli knäpp under en graviditet. Men då måste hon varit konstant gravid i hela 3 år i så fall. Eftersom hon knappt släpper iväg honom till oss för att ta en fika. Nej, han ska jobba 12 timmar i sträck, komma hem o göra mat, städa, gå ut med hunden....Va gör hon...passar sonen...(kan vara nog så jobbigt, men den sonen är Jätte snäll o lydig)

Ni får ursäkta mig, men jag är bara tvungen att skriva av mig. För alla runt omkring deras familj tycker inte om hennnes beteende. Men man kan ju inte säga det till dom...Så ni får ursäkta våran frustration kring detta.
När han inte har henne i hasarna så är han samma gamla som han var innan han träffade henne..men när hon är med så söker han hennes blick, som om han vill ha en bekräftelse om något är ok att han gör. Eller så säger han nej, jag måste göra de och de...som någon sorts undanflykt för att han kanske inte får..

Det där med att vara dagisfröken kontra mamma -det är inte samma sak,du är inte känslomässigt så inblandad i andras barn som du är i dina egna.OCH hon vet antagligen precis hur det kan bli,hon har nog sett både det ena och det andra och kanske bestämt sig för att inte göra misstag som kan undvikas.

Haller med. Tank om han sticker med en 22-aring imorron, vad gor hon da??

Det som jag vill highlighta har ar att han ska vara BESTMAN nar hans BROR gifter sig.

Hur kan man tacka nej...?

Hade min sambo inte fått varit bestman på sin brors bröllop,för jag behövt hjälp med barnen..........
ALDRIG så klart han ska vara bestman,det e ju fullt med folk i kyrkan som kan hjälpa till vid oförutsägbara händelser.
jag skulle aldrig be min sambo avstå från det om jag så hade tio kolik barn att ta hand om.

min syrra kommer ha en 2månaders bebis när vi gifter oss. och då är hon min tärna OCH hennes sambo ska vara bestman....ser inte problemet..(?)

men kan det inte vara så att varken brorsan eller hans tjej vet vad ni förväntar er av honom som bestman och toastmaster??
snacka lite med de om vad ni har tänkt er så kanske det löser sig!

att avstå från bestman rollen verkar rätt idiotiskt i mina ögon...men att han väljer att avstå från toastmaster rollen kan jag först. den rollen kräver ju oftast planering i förväg vilket kan vara jobbigt om man precis fått bebis...

förövrigt ogillar jag att man talar om "snälla barn". vadå, e inte alla barn snälla??
jag förstår att man här menar att pojken är lugn och klarar av att sitta still och tyst en stund...

//förskollärare med två egna barn.

TS, jag förstår att du känner dig besviken, men försök tänka dig in i broderns situation. Han står säkerligen som en åsna mellan två hötappar; två människor som han håller kära ber honom om två saker samtidigt.

Det här hör inte till sakfrågan, men jag tycker det ser fruktansvärt illa ut när du skriver:
"För alla runt omkring deras familj tycker inte om hennnes beteende. Men man kan ju inte säga det till dom...Så ni får ursäkta våran frustration kring detta.
När han inte har henne i hasarna så är han samma gamla som han var innan han träffade henne..men när hon är med så söker han hennes blick, som om han vill ha en bekräftelse om något är ok att han gör. Eller så säger han nej, jag måste göra de och de...som någon sorts undanflykt för att han kanske inte får.."

Tror ni seriöst att hon inte märker att ingen gillar henne? VAD vet ni om deras relation? Ni väljer att se henne som den som hindrar sin sambo/man att göra dittan eller dattan, men verkligheten är i regel inte svart eller vit, det finns många gråtoner där emellan. Om de har barn tillsammans tycker jag faktiskt det är okej av henne att begära att pappan till barnen kollar med henne innan han "lovar bort sig" på vad det nu än må vara (nu pratar jag inte om det ev. bestmannaskapet), att ha barn är ett gemensamt projekt, och då kan man inte leva som man gjorde när man var singel.

Även om deras treåring är väldigt stillsam och ni tycker att hon bara latar sig på dagarna, vad vet ni om vad hon gör på dagarna eller, för den delen, hur hon mår? Vissa drabbas tyvärr av t.ex. foglossning under graviditeten, det hände en kompis till mig, hon kunde knappt röra sig under tredje trimestern, än mindre lyfta deras stillsamma treåring. Då är det knappast för mycket begärt att pappan till barnen tar ut hunden på en långpromenad. Och hur ska hon kunna veta att släktingarna är beredda att hjälpa till med barnen i kyrkan, när hon säkerligen är medveten om att hon inte är omtyckt?! Man brukar sällan förvänta sig hjälp av dem som ogillar en.

Jag tycker man ska ha en mycket tolerant inställning till ingifta släktingar, man kanske inte har så mycket till övers för dem själv, men någon man tycker om har ju faktiskt valt att dela sitt liv med dem; då får man faktiskt komma över femåringsfasonerna och försöka bli vän med den personen. Om bägge parter bjuder till brukar det i regel gå ganska bra.

Jag håller med här! Hur gör hon annars på dagarna om hon är mammaledig och hemma med barnen(?) och "gubben" jobbar undrar jag...

Tycker att det låter mer som kontrollbehov från hennes sida (jag har tyvärr en sådan svägerska också *suck*)MEN, jag säger inte att det ÄR så...men kan vara det..

Jag tycker att den lilla stunden som han ska stå där framme o vara best man, kan väl hon fixa. Det finns väl fler i släkten som kan hjälpa till om det skulle bli lite "jobbigt" den lilla stunden? Tycker att det är larvigt av henne iaf.

(och ja, jag har själv barn)

Kan hålla med om att jag kanske inte borde ha skrivt det här med att man inte tycker om hennes beteende här. Men jag ville bara att ni skulle få en inblick på hur hon är som person. För även när hon INTE är med barn så är hon lika dan. MEn men...det ska väl ordna sig i slutänden ändå med detta...han kan ju faktiskt ångra sig.. och vill vara bestman ändå. Så det återstår att se...hoppas bara att han säger att han ska va de...för min gubbes skull. För jag vet hur mycket hans storebror har betytt under hela hans uppväxt. Han har somsagt varit som en andra pappa för honom. Så vi får se hur det blir=)

Håller med helt och fullt!

Hon vet med all säkerhet att hon inte är omtyckt. Jag förstår att du behöver prata av dig här men det är fel att säga att hon är si och så. Vad vet ni om hur hon har det om dagarna, ringer ni och kollar med henne hur hon mår och så? Hur vet du att din sambos bror får göra "allt" när han kommer hem, har han sagt det själv? Är det inte bättre att prata med dem tillsammans och se om ni inte kan komma överrens? Har ni frågat brodern varför han egentligen har ångrat sig eller är anledningen bara något ni ANTAR?

Det finns ju en anledning till att er sambo har skaffat barn med henne och det måste respekteras. Hennes barn lär ju vara viktigast för henne och inte ert bröllop. Man kan inte bara förvänta sig att folk ska släppa allt bara för att man ska gifta sig - de har ju sina liv som måste fungera. Bröllop eller inte.

Jag måste bara säga att jag blir lite smått förvånad, eller snarare förfärad, över alla antaganden och uttalanden om brorsans sambo här i tråden. TS har uppenbarligen en uppfattning om henne, men hur kan alla andra uttala sig om hur hon är bara genom det faktum att brodern tvekar till att vara bestman??? "Hur klarar hon sig annars på dagarna", "hela släkten är ju med i kyrkan, hur jobbigt kan det vara för henne?", och "det låter som ett kontrollbehov" är bara några exempel.

TS, och alla andra i släkten har vi fått veta, tycker uppenbarligen inte om brorsans sambo. Om ni tror att hon inte är medveten om det är ni naiva. Möjligen kanske det har något att göra med hennes inställning till det hela? Personligen skulle jag inte vilja sitta själv med två småbarn, varav en spädis, i kyrkan bland en massa av sambons släktningar som uppenbarligen hatar mig, utan stöd av min sambo. Då hade jag hellre stannat hemma med barnen istället. Och som jag redan sagt är det fullt förståeligt av brorsan att tveka i det läget, och det är varken hans eller sambons fel om hon känner sig dissad av släkten och hellre skulle stanna hemma än att gå "själv". Sen är det klart att brorsan ändå kan vara bestman, men jag förstår om han tvekar i det läget.

Och ang. att hon jobbar på dagis: Det går inte på något sätt att jämföra ett dagisbarn med en nyfödd.

Hej alla,
jag har 2 barn och om min syster skulle fråga mig om jag vill vara tärna när mitt barn bara var 1 månad så skulle vilda hästar inte kunna stoppa mig!Och tvärtom skulle jag ALDRIG stoppa min sambo att vara bestman till sin bror även om vi hade en bebis på 1 måndag och ett större barn.Självklart skulle jag vara det och då se till att någon annan hjälpte till med barnen, desstuom ska ju inte ens brorsan amma utan det gör ju sambon så jag ser inte deras problem.Det handlar om en timme i ens liv och OM det nu skulle bli jobbigt så tar man båda barnen och går ut. Inga problem, man ska inte måla faan på väggen. Jag förstår att du blir irriterad för din sambos skull, MEN jag tycker att han ska resa frågan till sin bror så inte du skapar familjeintriger.

Jag tycker det låter som om brorsan inte har någon egen vilja i detta förhållande eller så betyder inte detta så mycket för honom.