Är så ledsen och arg!!! Långt*
TS, jag förstår att du känner dig besviken, men försök tänka dig in i broderns situation. Han står säkerligen som en åsna mellan två hötappar; två människor som han håller kära ber honom om två saker samtidigt.
Det här hör inte till sakfrågan, men jag tycker det ser fruktansvärt illa ut när du skriver:
"För alla runt omkring deras familj tycker inte om hennnes beteende. Men man kan ju inte säga det till dom...Så ni får ursäkta våran frustration kring detta.
När han inte har henne i hasarna så är han samma gamla som han var innan han träffade henne..men när hon är med så söker han hennes blick, som om han vill ha en bekräftelse om något är ok att han gör. Eller så säger han nej, jag måste göra de och de...som någon sorts undanflykt för att han kanske inte får.."
Tror ni seriöst att hon inte märker att ingen gillar henne? VAD vet ni om deras relation? Ni väljer att se henne som den som hindrar sin sambo/man att göra dittan eller dattan, men verkligheten är i regel inte svart eller vit, det finns många gråtoner där emellan. Om de har barn tillsammans tycker jag faktiskt det är okej av henne att begära att pappan till barnen kollar med henne innan han "lovar bort sig" på vad det nu än må vara (nu pratar jag inte om det ev. bestmannaskapet), att ha barn är ett gemensamt projekt, och då kan man inte leva som man gjorde när man var singel.
Även om deras treåring är väldigt stillsam och ni tycker att hon bara latar sig på dagarna, vad vet ni om vad hon gör på dagarna eller, för den delen, hur hon mår? Vissa drabbas tyvärr av t.ex. foglossning under graviditeten, det hände en kompis till mig, hon kunde knappt röra sig under tredje trimestern, än mindre lyfta deras stillsamma treåring. Då är det knappast för mycket begärt att pappan till barnen tar ut hunden på en långpromenad. Och hur ska hon kunna veta att släktingarna är beredda att hjälpa till med barnen i kyrkan, när hon säkerligen är medveten om att hon inte är omtyckt?! Man brukar sällan förvänta sig hjälp av dem som ogillar en.
Jag tycker man ska ha en mycket tolerant inställning till ingifta släktingar, man kanske inte har så mycket till övers för dem själv, men någon man tycker om har ju faktiskt valt att dela sitt liv med dem; då får man faktiskt komma över femåringsfasonerna och försöka bli vän med den personen. Om bägge parter bjuder till brukar det i regel gå ganska bra.