Är så ledsen och arg!!! Långt*

PennyJenny: Bra sagt!

Förlåt TS, jag förstår om du är besviken, men jag tycker din reaktion är lite barnslig. "va e de för ide att dom kommer på bröllopet om det nu värkar vara så jobbigt..eller varför skaffa barn överhuvudtaget!"

Deras nya bebis kommer kanske att vara drygt en månad på bröllopet. Det är den värsta tiden om man får en kolikunge, som dessutom kanske är väldigt krävande i övrigt. Jag har själv en dotter som nu är 9 månader, hon var otroligt jobbig just den tiden, konstant ont i magen och vägrade sova själv någonstans. Jag fick bära på henne hela tiden. (Så det där med "hur svårt kan det vara med en 3-åring och en unge i vagnen" visar bara att du inte har någon som helst erfarenhet av spädbarn). Hade jag varit mamman i det här fallet hade jag utifrån mina erfarenheter inte gått med på att ensam behöva ta hand om båda barnen på ett bröllop. Man vet aldrig vad som händer med den lilla, hemma kan ju ungen skrika bäst den vill, men det är tillräckligt bökigt att underhålla en 3-åring en hel vigselakt.

Så jag tycker du får tänka om lite och ta det här som en vuxen människa. Man kan inte kräva något av någon alls, särskilt inte en som har ett litet spädbarn att ta hand om. Det är lika mycket pappans ansvar som mammans. Hur de väljer att hantera det, bestman eller inte, är helt upp till dem. Som sagt, PennyJenny sa det på ett väldigt bra sätt.

Glömde.. Kommentaren om varför man ska skaffa barn överhuvudtaget om allt nu är så jobbigt: Det är en högst begränsad tid som spädbarn är så där jobbiga, ca 3-4 månader, sen börjar det rätta till sig. Och med tanke på hur många som skaffar barn varje dag här i världen så är det nog i slutändan värt den jobbiga tiden. Det kan jag själv skriva under på. Men alla som har barn vet att de första månaderna är ganska mycket kaos i tillvaron, och det är väl knappast brorsans fel att ert bröllop råkade hamna mitt i den tiden.

Jag förstår inte riktigt alla här som tycker att broderns och sambons förhållande är oförståeligt, att de inte fattar hur han kan tveka på en sån här sak, det finns minsann mammor som är ensamma ofta med flera småbarn osv...

Jag som nyligen själv fått mitt första barn tycker att det är så självklart att man måste respektera deras val. Det är ingen annan än de själva som kan sätta sig in i hur det känns, och de kan inte ens själva veta hur det kommer att bli men en ny liten knodd. Men det är så typiskt i sådana här diskussioner att det alltid är mamman som ska "ställa upp", och det tas upp exempel på hur många ensamstående mammor det finns överallt. Jag tror dock inte att någon ensamstående mamma hade valt att gå på ett bröllop själv utan någon hjälp med sin 3-åring och en liten spädis. Personligen hade jag nog hellre stannat hemma med barnen och låtit sambon gå som best man, om alternativet hade varit att behöva ta hand om barnen själv i kyrkan. Inga sura miner, klart att han ska gå. Men man är liksom redan som det är helt omtöcknad den första tiden efter förlossningen, har man ett krävande barn så kretsar allt kring det och allt annat är oväsentligt. Jag var otroligt glad om jag hann ta en 5 minuters dusch när min dotter var i den åldern. Som best man kanske man också förväntas hjälpa till innan vigseln, då behöver de barnvakt för att hon överhuvudtaget ska kunna göra sig i ordning och komma till bröllopet. Jag gissar att det är många som kommer tycka att jag är helt knäpp nu, men så hade jag känt om jag var i hennes sits, och om hon också tänkt tanken att istället stanna hemma med barnen om hon skulle behöva vara ensam på bröllopet så kan jag fullt förstå broderns tvekan, och att han hellre vill gå på bröllopet tillsammans med henne och sin familj. Och det är inget man kan klandra någon av dem för.

Min poäng är att det är fullt förståeligt att brodern är tudelad i den här situationen, och det är ingen som kan klandra varken honom eller hans sambo för det, det är helt naturligt att välja vilket som i deras situation. Den som tycker annorlunda har förmodligen ingen erfarenhet av ett krävande spädbarn, än mindre två krävande småbarn.

Försök bara att göra vad ni kan för dem utan sura miner. Förhoppningsvis löser sig allt om sambon kan känna sig trygg med att hon inte är själv med barnen. Men man måste visa förståelse för deras känslor.

Jag måste bara säga att jag blir lite smått förvånad, eller snarare förfärad, över alla antaganden och uttalanden om brorsans sambo här i tråden. TS har uppenbarligen en uppfattning om henne, men hur kan alla andra uttala sig om hur hon är bara genom det faktum att brodern tvekar till att vara bestman??? "Hur klarar hon sig annars på dagarna", "hela släkten är ju med i kyrkan, hur jobbigt kan det vara för henne?", och "det låter som ett kontrollbehov" är bara några exempel.

TS, och alla andra i släkten har vi fått veta, tycker uppenbarligen inte om brorsans sambo. Om ni tror att hon inte är medveten om det är ni naiva. Möjligen kanske det har något att göra med hennes inställning till det hela? Personligen skulle jag inte vilja sitta själv med två småbarn, varav en spädis, i kyrkan bland en massa av sambons släktningar som uppenbarligen hatar mig, utan stöd av min sambo. Då hade jag hellre stannat hemma med barnen istället. Och som jag redan sagt är det fullt förståeligt av brorsan att tveka i det läget, och det är varken hans eller sambons fel om hon känner sig dissad av släkten och hellre skulle stanna hemma än att gå "själv". Sen är det klart att brorsan ändå kan vara bestman, men jag förstår om han tvekar i det läget.

Och ang. att hon jobbar på dagis: Det går inte på något sätt att jämföra ett dagisbarn med en nyfödd.