Vem betalar för bröllopet?

Det låter som om ni, ärligt talat, har större problem än vem som betalar vad. Sätt er ner och diskutera ihop er om hur ni löser ekonomin i stort, det låter som om det är upplagt för framtida problem. Det är så jag tolkar ditt inlägg men det kan givetvis vara fel.

Som gifta är ni skyldiga varandra att leva på samma ekonomiska nivå, rimligt är därför att ni redan nu till bröllopet lever enligt den föresatsen. Då blir det ointressant vem som betalar det ena eller andra.

Själv hade jag inte klarat av att dela på kostnader så som ni gör men det finns inget rätt eller fel där, bara man är överens.

För att svara på din sista fråga: vi har gemensam ekonomi så vi betalar alltihop tillsammans och har så gjort sedan vi träffades.

Antingen har familjen råd med en ny väska eller så har familjen det inte, svårare än så tycker jag inte att det är.

Det handlar kanske också om var man står i livet?

Om man är 20+ och studerar så är det antagligen lättare att ta emot pengar från föräldrarna än om man är snart 40, har egen familj och tjänar bra?

Jag vill inte betala mina barns bröllop, det är mer en principfråga att de skall lära sig att försörja sig själva, men tänker förståss hjälpa till och kanske låna ut pengar. Äldsta dottern är 17 men följer hon resten av släkten i fotspåren så kommer det dröja länge innan hon gifter sig

Jag säger faktiskt tvärtom!

För mig (och det gäller faktiskt hela min släkt) finns ingen anledning att gifta sig om man inte har barn.

Vill mina barn gifta sig "utan anledning" så gärna för mig men då är jag väldigt tveksam till att betala.

Alla gör som det vill och jag har inga synpunkter på hur ANDRA gör! Folk får gifta sig av vilka skäl de vill.

Vi har inte den traditionen i släkten bara, de flesta lever som sambos i många år och de som har gift sig har gjort det av juridiska skäl. De enda jag vet som gift sig utan att ha barn är makens bror och min syster (inte med varandra!), de var dock på väg att adoptera båda två och då är det en stor fördel att vara just gifta.

Många andra släkter, det är jag medveten om, tycker det är viktigare med "gifteriet" men som sagt har jag en lite okonventionell släkt ibland

Vi fungerar som på medeltiden - är någon introducerad i släkten så är det ett seriöst förhållande och då räknas man som "gifta" och tillhör släkten för (nästan) all framtid!

Om båda två känner ansvar för den gemensamma ekonomin så funkar det utmärkt utan att fråga varandra om lov.

För 15 år sedan hade det varit extravagant att köpa en ny vinterjacka för då levde vi långt under socialbidragsnormen men idag kan maken impulsköpa en ny saxofon utan att det spelar någon roll.

Och det är väl det som är poängen - inköp som påverkar den gemensamma ekonomin diskuterar och eventuellt planerar man tillsammans, inköp som inte påverkar den andre beslutar man själv om.

Så har vår ekonomi fungerat i både magra och feta tider.

Ett par vänner hade likadant men tyvärr kände inte han samma ansvar för ekonomin, när de knappt hade pengar till blöjor gick han och köpte sig en biljardkö. Och han spelar inte ens biljard...

Är det förvånande att de inte längre är ett par??

Vi gör som ni och har nästan aldrig bråkat om pengar men det är viktigt att man har samma syn på vad som är viktigt att lägga pengarna på. (Fast när man har barn är antagligen prioriteringen blöjor framför biljardkö rätt självklar för de flesta)

Jag har aldrig haft någon shopingångest men å andra sidan äger jag ingen väska för 15.000 heller

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: bara man är överens sinsemellan så brukar det fungera! Det är när den ena vill åka på safari och den andre vill handla dyra väskor som det blir problem (och pengarna inte räcker till båda).