Bryter ihop - ska allt vara så jäkla segt och svårt?
Idag gick sista kronorna till hundmat. Jag har haft noll kronor i inkomst sen 1 Juni 2008 och levde upp mina sparpengar på 50.000 fram till December. Skyldig mamma och mormor några tusen med.
Situationen började med att jag fick hjärtfel och blev felinformerad av både försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Tog 5 månder innan jag fick hem ett brev på att jag får sammanlagt NOLL kronor i sjukpeng.
Nu har jag blivit sambo och hon befinner sig i en liknande situation. Största anledningen till att vi flytta ihop var för att skära ner kostnaderna.
Nu har vi igår vädjat till Sociala om hjälp men min sambo har en etta skriven i sitt namn (bostadsrätt), en gåva från hennes föräldrar. Den har vi hyrt ut i andra hand så att den inte ska kosta oss något och då vi var säkra på att jag skulle få jobb i Gävle (dit vi nu flyttat)
Jobbet sket sig, man ska aldrig ta muntliga lovord på allvar tydligen.
Lägenheten ska vi sälja MEN hon som hyr den i andra hand måste få gå klart den här terminen i skolan, hon hade kontrakt till nästa Dec. men var snäll nog att börja leta annat för vår skull.
Så vi frågar sociala om vi inte kan få LÅNA upp till normen och sen betala tillbaka i Juni då vi förhoppningsvis fått lägenheten såld men det måste diskuteras.
Så vi fick en tid i Mars..
I MARS!
Vi har förklarat och visat papper på att vi inte har några som helst pengar kvar och hela tiden måste låna av familjen som inte är de rikaste i landet direkt.
Men vi får allt vänta till i Mars, "det är många som förlorat jobb och sjukkassa nu"...
Hur i hela helvete (ursäkta min franska) ska vi klara det här är det tänkt? Vi kommer bli av med både lägenhet och hamna hos kronofogden innan sista Mars (det är då vi som tidigast kan få pengar)
Jag är dessutom under utredning för bipolär depression, hjärtfelet gör mig konstant yr och trött och min hund sedan 4 år tillbaka fick vi avliva förra veckan.
ORKAR INGE MER!!!!
(så, nu har jag fått skrika av mig i alla fall)