Godmorgon.
Jag sms karln igår att det finns gränser för när man kan lämna nån ensam med saker och att det liggr nära till hands att tro att han
1. inte bryr sig om mig öht
2. är universums största jävla kulpeduns.
Han svarade klumpeduns och sedan ringde han och då fick han veta att han levde-igen likosm i går förmiddag. Jag var helt obarmhärtig när jag tänker efter...hehe
Jag förklarade nogsamt igår att jag behöver honom-hur stark jag än verkar-för att jag har VALT att behöva honom då jag valde honom att dela mitt liv med. Och ingen gång känner man sig ensammare än om man lutar sig åt ett håll där det inte fanns någon.
han släppte alla självförsvar och "jamen du då" och insåg att det här måste han ta fasta på och komma ihåg.
Vi har levt ihop i 10 år och jag tror det gärller att medvetet komma ihåg de där små ömhetsbetygelserna, som inte är så självklara längre som de var i början. Det är väldigtt lätt att bli lite blind i vardagskämpandet.
Vi har haft oerhört pressat ekonomiskt ett bra tag, med trasiga bilar osv, och sambon, ja han likosm sätter fokus på det och jobbar som en glning och är ju då dels borta väldigt mycket och missar saker härhemma och även tid med oss andra i familjen, dessutom blir han ju helsliten och har svårt att orka med något annat än att försöka vila lite mellan passen.
Så jag då i min tur-är istälet arbetslös och sitter här med er på dagarna, och mitt fokus har senaste veckorna legat mycket runt det här såklart.
Men som sagt, hur f*n man kan lämna sin tjej på en klinik och veta att hon ska vara på inseminarium och sedan under dagen inte höra av sig, det är urdåligt. Nu ringde ju JAG direkt efter, men iallafall..
Det är också en man som inte förut har kunnat prata om känslor alls egentligen, som jag lever med. Hans båda syskon är likadana, har jag efter långa samtal med svåger och svägerska insett. Desar familj är fostrade av gammaldags bondefolk som inte pratar så mycket just om de känslosamma sakerna. Vi har kommit väldigt långt under åren, men just detta att han spontant säger något i vissa sammanhang..eller på något sätt visar sin omtanke.. man blir ju så himla ledsen när man redan är lite skör och så.
Vad gäller barnlängtan, så har jag verkligen grävt i honom om det, eftersom jag ALDRIG skulle vilja ha barn med ngn som inte vill. Han vill också, men han är väldigt orolig för vår boendesituation-så det blir liksom att hans bevis att han vill skynda på att det ska bli verklighet, blir att han tar på sig extrajobb så vi ska kunna bygga ut.
Han sliter för vår skull och barnen vi vill ha. Jag tror nog att det finns fler män som skulle känna igen det här, att man gör allt man kan, men hemma sitter en ilsken tjej som egentligen är ledsen, för att han glömt att krama henne och PRATA lite...
Jag har också frågat vill du verkligen eller är det "okej då för din skull" och där är ju sanningen att han gärna vill, men helst önskar att vi hade klart med boendet men har fattat att vi inte kan ta det i den ordningen, för biologin hindrar det vid det här laget.
Oj, nu blev det sådär as-långt igen. förlåt!
