I vått och torrt (del 5)

Oiiiii, vad kul med bilder på både Ingenjöris och Hvidis små knytten...!

Och att allt ser bra ut såklart...

Å vad rolit att se era UL-bilder på bebbarna! Det är nästan lite heligt på ngt sätt, eftersom det blir lite som att tjuvkika på dem när de är därinne fortfarande...

Guuuu vad jag backar tillbaka till hur det kändes att se det där och vad jag kutade runt och visade mina två bilder för alla som ville se-och för alla som inte ville också! och hur min sambo satt som klistrad vid den där skärmen och tittade helt förtrollad.
Först då började ju han fattaatt det här var på riktigt.

Så himla roligt!!! Grattis till att ha fått kika! och tack för att jag får kika också!

Nu blev jag tvungen att ta fram mina två små anteckningsböcker.....

...jag började skriva ner lite tankar och känslor under graviditeten, inte förrän i v 16, men ändå. Nu är det åratal sedan jag skrev, men så tacksam jag är för det jag ändå skrivit upp!

Tro inte att ni minns ändå! det gör ni inte! Skriv ner saker!
Jag blir helt gråtfärdig nu när jag sitter och läser hur det var...mina första rader till min son var sittandes vid min farmors dödsbädd, så det är rätt mycket funderingar och känslor där...HELT otroligt var det, att känns de små sparkarna samtidigt som jag höll farmors tunna lilla hand och kände livet lämna henne...

Ja skaffa dagböcker! Jag skrattar så jag gråter nu åt sådant jag alldeles glömt att min son sagt...

Och det stora och obeskrivliga i livet-som min stund med min son och min farmor, en som skulle komma och en som skulle gå, välkomnade och farväl, det är så stort att det är ovärderligt. Jag är så glad att ja skrev lite då... Även om det hör till de ögonblick jag aldrig glömmer.

Jag tyckte det kändes lite som ett grodyngetsprattel eller en liten fisk som slog. det kändes rätt tidigt faktiskt...När jag var i v16 var det tydligt och klart iallafall. Minns inte exakt när det kändes först, men strax innan dess var det iallafall.

Fixa! Pronto! Vips har ni en 8-åring som sussar sött medan ni lipar under det ni läser era minnen...

Idag tappade förresten min son sin första tand! Medan han åt chokladboll...

(Han har två tappade sedan förut, men dem fick han utslagna ifjol på bandyplan-gissa om det blev fart på mammna och pappan när de ringde från skolan och sa DET då???)

Hihi, jag köpte fruit-methos som mitt lördagsgodis senast...

Idag delar jag melankolin Ore! Det händer en massa och samtidigt inte ett skit i min tillvaro som bara känns pisstrist. Jag VET ju vad jag vill med min närmsta framtid: Jag vill bära, föda och fostra ett barn, och är inte så JÄVLA intresserad av trehundrafemtielva jobbsökerier och vikariat och skit just nu. Jag vill inte ödsla massa energi och tid på saker jag egentligen inte ens vill.

Jag vet, då borde jag väl egentligen inte ens vara på af då, men jag vill ju ha ett jobb såklart, men mest vill jag bara bli gravid... Fattar ni? (JA, jag har varit på af på jobbexpo hela dan...)

Förlossning! Jo, det är nog så att det är det absolut största man är med om, deltar i och presterar i hela sitt liv tror jag. Och sådan a händelser, tenderar man ju att snacka om... Man behöver ju inte ösa detaljerna över alla i tid och otid, men när nån frågar hur det var, så är det lite som att trycka på en knapp tror jag. Man flyttas tillbaka till den där intensiva upplevelsen...

Barnvagnsindustrin...Ni vet hur den exploderat sedan papporna började förväntas ut och dra dessa föremål va? Plötsligt blev det jääääkligt mycket finesser, och sportigare och gú vet allt.
Det går att sälja DYYYYRA saker till män. Det hjälper alltid till på villigheten att göra ngt, om det innefattar ngt slags fordon eller maskin, helst motordrivet, men åtminstone med schyssata däck och kullager i hjulen....

Ja, det håller jag med om!

Vi fick en gammal vagn av en kompis, men eftersom det är rätt kassa vägar här så köpte vi nya större hjul, så man skulle kunna gå även i snömodden och gruset. Det funkade kanonbra.