Barn

Min har en dotter som fyller två i maj. Hon kommer precis ha fyllt tre när vi gifter oss.

Vi blev tillsammans när hon var 2 månader så jag har verkligen fått vara med från början. Det känns skönt tycker jag.

Jag har alltid tänkt att styvmamma är vad man kallas om den biologiska modern inte är i livet. Kanske är helt fel dock.
Jag har också svårt att veta vad jag ska kalla mig. Speciellt ibland när jag har ringt dagis har det blivit knasigt."Hej, det här är XX's pappas fästmö"
Men på dagis är dom väl van antar jag. (Kanske ska tillägga att vi har henne varannan helg och en dag varje vecka, så det händer att jag hämtar på dagis, det är därför jag ringer dit. inte för att småprata :p )

Dottern kallar mig Nanna. Från början kunde hon inte säga Johanna så då blev det Nanna och sen har det hängt kvar.

Min blivande mans ex försökte förbjuda mig att göra sådant också men vi har fösökt förklara för mamman att om jag hämtar på dagis är det ju inte för att jävlas med henne, utan t.ex för att dottern ska slippa vara där från 06.30-16.30 på kvällen och det håller hon ju med om att det är bättre för lilltjejen.

men det har varit en jäkla massa problem fram och tillbaka får jag vä lov att säga. Nu har hon träffat en ny så nu är hon lite gladare :p
Dock har vi rykt ihop ett par gånger men för dotterns skull försöker vi bete oss. Jag vet ju om att jag inte är flickans mamma och jag försöker aldrig ta den rollen heller.
Dock är väl det mer ur egoistisk synpunkt då jag vill spara "mamma" tills vi skaffar egna barn. Däremot så ger jag henne självklart obegränsat med kärlek ändå

Så sant så sant.

men tror att det är som du säger i ditt andra inlägg, att det handlar om att personen inte har gått vidare. Därför är det nog vanligare att det är den som "har blivit dumpad" som beter sig illa.

Vi har ju märkt en betydlig skillnad nu när exet har träffat en ny också. Innan fick min blivande kriga för att ens få träffa sin dotter och nu passar det minsann att han tar henne extra dagar osv. Men det passar ju oss utmärkt för vi vill ju träffa det lilla hjärtat så mycket vi bara kan.

Är det bara jag som blir lite svartsjuk ibland? Inte på barnet såklart utan på att när vi skaffar barn kommer det vara första gången för mig men han kommer redan ha gått igenom det med någon annan?
Nu kanske ni tycker jag är dum...kanske bara är jag....?

Jo jag vet att du har rätt, försöker tänka så också. Men ibland kommer den där svarsjukedjävulen fram ändå.. Men det blir bättre och bättre. Jag brukar prata med min mamma om det när jag känner mig så, för pappa hade också barn innan han och hon fick mig och min syster. Och hon säger samma sak som du =)

Du har så rätt så :)
Förstår inte varför jag tänker på det nu heller, för vi planerar inte att skaffa barn förrän om flera år iaf. Är ju bara 22 nu jag. Inte för att man inte kan skaffa barn när man är 22, det är inget fel med det. Det är bara det att jag personligen vill vänta lite till =)
Förhoppningsvis kan har jag växt ifrån dom här dumheterna då.

Det är precis så jag menar. Svartsjuk är fel ord, du formulerade det perfekt =)

Han har en dotter som är snart två. Vi blev tillsammans när hon var två månader. Din då?

Jo lite så tänkte man väl men av naturliga skäl träffade jag henne inte så mycket i början. Det var ju först när hon var typ 6-7 månader som jag kunde börja träffa henne. Nu funkar allt jättebra mellan oss. Hon fyller två i maj och är en riktig kanontjej :)