Ångest någon?

Nä, jag har ingen ångest för vad det innebär att vara gift; vi har redan bott ihop i snart tio år, har byggt ett hus ihop, och har barn osv. Känns som att vi redan är gifta förutom på pappret.

Nä, ingen ångest denna gång.
Däremot har jag tidigare hoppat av ett bröllop tre veckor innan jag skulle gifta mig med min dåvarande, skulle ha gift mig den 14/7-2000. Allt var ordnat men det kändes bara så fel och jag kunde inte genomföra det och det var bara att ringa runt och avboka det hela. Min dåvarande föreslog att vi skulle gifta oss ändå och att sedan gå i familjeterapi!
Jag kan säga som så att jag ångrade inte att jag backade ur.

Nä inte över själva gitemålet, men med allt runt omkring. ibland undrar jag vad jag gett mig in på...

Ingen angest den här gangen...men när jag och min kille pratade om att gifta oss redan för 4 ar sen fick jag nagon slags panik,kalla fötter som man säger, jag blev jätterädd och kände mig inte redo, min kille tog det som en förnekelse gentemot honom...det ledde till att vi faktiskt hade ett litet uppbrott ett tag, och min kille höll pa förlovingsringen i 4 ar innan frieriet kom.Idag vet jag att hade vi gift oss för 4 ars en hade det inte varit rätt, men idag känns allting 1000% rätt. Idagär det mer nervositet än rädsla jag känner när jag tänker pa att " oh shit jag ska verkligen gifta mig"!

Ingen ångest här inte! Ser fram emot bröllopet! Vi har redan barn, hus etc så vi lever redan som gifta. Skillnaden blir nog inte särskilt stor, förutom mitt nya efternamn!

Ingen som är nervig?? Det har jag börjat bli! Att gifta sig är det största som händer i livet så det är väl inte så konstigt!

Det är klart att det kommer upp massa saker som man funderar över medans bröllopet planeras.
Själv fick jag världens ångest en morgon då jag vaknade angående min klänning,det är nog det ända.
Själv tycker jag att det ska bli himla spännande med bröllop men man blir väldigt känslosam under alla förberedelse,det hjälper faktiskt att prata ut om saker och ting om man börjar känna sig stressad eller känner att paniken stiger i en.

Nej ingen ångest här heller. Säger som agtiwi, skillnaden blir inte särskilt stor förutom det nya efternamnet:) Vi har levt tillsammans i 14 år och har 4 barn.
Vad är det du, SimonCaro,tänker på när du skriver,.. vad det innebär att gifta sig, vad har du för tankar kring det, är det något speciellt du tänker på? Blir nyfiken :)

Jag är lite nervig av nån andledning, vet inte varför för vi har levt ihop 10 år och har 2 barn ihop. skitlöjligt!
Nu när det bara är en månad kvar börjar jag bli lite lätt stressad!

I början hade jag ångest. -Är dett verkligen rätt.
hur kan jag veta att vi kommer hålla ihop. vi älskar ju varandra men... osv osv
Men tänker man åt andra hållet.- Vi har ett barn ihop och att bära ett barn i 9 månader o fostra btillsammans känns det som ett så mycket större händelse än att gifta sej, skils man behöver man liksom inte träffas igen, med ett barn är man bundna till varandra för alltiod liksom.

Vi bor i villa, vi har 2 hundar o 2 katter, gemensam ekonomi och avslutar varandras meningar typ. Så varför skulle inte det vara rätt =D
Nu längtar jag mest till dagen D då allt äör fixat, det är lite mycket just nu med planering annars är det SÅÅÅ himla kul =)

Nej jag har inte ångest.. Jag längtar som en tok. Och det gör han också! Ja det säger han iaf!

Men vad är det som gör att du får ångest? Vad är det du är rädd för???

Jobbigt när alla skriver att de inte har ångest när det var det du undrade över. Är så lätt att känna sig ensammast i världen. Jag förstår verkligen var du menar. Jag har gått och dragit runt på dessa tankar i flera månader nu. Har försökt prata om det. Dels med min sambo, dels med folk runtomkring.

Alla säger att det är normalt att ha en sådan period, att det troligen är själva dagen jag är nervös över och att det säkert kommer gå bra.

Men det är beslutet som sådant som stressar mig och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur dessa tankar... Men jag har börjat säga som alla andra "Det löser sig säkert!"

Stackars TS... frågar efter någon som känner som hon... alla bara säger att det INTE gör det... *kram till dig* hoppas det ordnar sig!!

Vad innebär det för dig att gifta sig?

Vad kommer det att göra för skillnad i ditt liv att var gift istället för sambo?

Vad i den förändringen är det som känns jobbigt?

Försök att bena upp vad det egentligen är som ger dig ångest, är det att du känner dig uppbunden eller tvivlar du på ditt förhållande. Eller är det mest oro över själva bröllopet?

Som tröst i ångesten kan jag upplysa om att livet som gift inte skiljer sig särskilt (i mitt fall inget) från att vara sambo

Allt är nog realtiv. det största som hänt i mitt liv är att bli mamma, att gifta sig, det vara bara roligt och en härlig upplevelse att dela med sin älskade.

Men för att återkoppla til TS så kan jag säga att jag hade de funderingarna när jag valde att bli gravid med min sambo. Är detta rätt osv... Det beslutet är mycket större i mina ögon eftersom man aldrig helt kan separera helt från sitt barns pappa ...

Men då började jag vända på resonemanget och ställde frågan till mig själv. Vill jag leva mitt liv UTAN den här människan bredvid mig och då var det mycket enklare. Så tänker jag nu ibland också när vi har sämre dagar och då känns livet enklare när man inser att Ok vi är inte tokkära just nu men jag vill ändå ha den här personen i mitt liv tills vi bliir gamla och grå.

Hoppas mina tankar kan dämpa din ångest.

Jag hade exakt samma, dvs jag fick de känslorna när jag och min sambo bestämde oss för att skaffa barn. Gick även igenom samma grej när jag fick barn med mitt ex.

Tror lätt att det händer när man väljer att ta "nästa steg" i ett förhållande. För oss (ja, eller för mig i varje fall) så har jag redan tagit steg som har varit viktigare och större och som är mer bindande än att gifta sig, dvs att skaffa barn och hus ihop. Så det är nog delvis därför jag slipper den ångesten nu. Det känns ändå som jag är så insyltad som jag kan bli.

Kan bara ge ett litet tips...

Jag och min sambo var på en liten miniweekend nu i helgen. Vi har haft fullt upp med bröllopsplanering,oro över bröllopsbudgeten, skaffat en liten hundvalp, mycket på jobb osv osv.

Var fantastiskt att ha några dagar bara för oss själva. Att verkligen få njuta tillsammans, ha tid för varandra, ha tid att prata med varandra och bara ha det bra tillsammans. Det gjorde alla tankar på bröllopet så mycket bättre och nu känner jag att jag är på banan igen.

Kan verkligen rekommendera dig att tillsammans med din blivande försöka få till lite extra kvalitetstid.

Ångest vet jag inte om jag ska kalla det, kanske nervsoitet? Jag är helt säker på att detta är mannen som jag ska leva med i resten av mitt liv, men jag kan inte låta bli att bli lite skräckslagen över att jag ska bli en gift kvinna. Vi har ett fantastiskt förhållande som är oerhört okomplicerat. Vi har så kul tillsammans, lever i sådan harmoni som jag inte trodde var möjlig och vi vet båda att vi vill detta. Kanske blir jag skraj och tror att äktenskapet kommer att ta det "okomplicerade" livet ifrån oss?