Livets stora och små frågor

Telis!
även ditt resturangbesök låter gott!!!!! Mmmmmm!
Själv hade jag ett lunchmöte med min "riktiga chef idag" Det var såååååå spännande. Haha vi kom plötlisgt att prata om helt andra saker än mitt projekt. Som t ex ägg, IVFer och annat.
Jag frågade lite om blastocyst-IVFer etc och han sa att det är det som är bäst eftersom man då kan se vilka embryos som verkligen utvecklas till blastocyster. Oftast är det just dessa ägg som är av bäst kvalutta. MEN han sa att nackdelen är att vissa fertiliserade ägg inte utvecklas till blastocyster ex vivo och då har man ju liksom "slösat bort" dessa.

Sedan berättade han också att det är jättevårt att bedömma kvliteten på ägg och embryon. Och att det inte alls alltid korrelerar med vilka befruktade ägg som "tar sig". I vissa fall kan ägg o embryon se kalas ut men inte fästa efter implantering, medan i andra fall kan de se rätt risiga ut men ändå resultera i att kvinnan blir gravid.
Så det är verkligen knepigt.

Sedan sa han att om man inte blir gravid efter flertalet IVFer är det väldigt ofta en äggfaktor som gör att man inte lyckas. MEN detta kan vara en eller flera faktorer som man idag knappt känner till och därför inte kan hitta eller hjälpa. Men i många fall så där kvinnan inte blivit gravid trots upprepade försök med IVF så har hon blivit det om hon använt sig av en äggdonator. Och det är på så vis man förstått att det handlat om en sk "äggfaktor". Tydligen var detta ngt man sett rent statistiskt också.

Ja det var en intressant lunchkonversation.

Vickan!!
jag förstår också din oro, men du vi finns här som sagt!!!!

Frejis!
Jag tycket inte heller det var sådär supermysigt eller roligt att vara gravid. visst är det en cool upplevelse att varit med om. Och visst fanns det stunder när jag tyckte det kändes riktigt underba rtoch härligt. men jag blev aldrig sådär frälst som vissa blir.
Det är väl dels hormonberoende. Vissa får ju värsta gravidhormonerna så de liksom svävar på rosa moln hela tiden. Men det fick inte jag.
Jag tyckte faktiskt att det kändes sisådär. Särskilt i slutet när jag började få lite mer känningar. Men då hade jag ju ändå en jättelätt graviditet jmfrt med många andra. Men jag tror at jag liksom tröttnade på att jag inte kunde göra sådan tjag normalt vill och kan göra. Jag lessnade likosm på att kroppens funktioner svek en lite.
Att inte sova bra. Att inte kunna hålla iågng och springa etc. Att man blev otymplig och plötsligt gick i snigeltakt... Ja bara smågrejer egentligen, men sådant som jag liksom blev lite less på....

Så jag förstår dig faktiskt.
Men som sagt, vissa stunder var det döhäftigt eller supermysigt. Så självklart var det inte enbart en negativ upplevelse. Men som sagt, jag blev inte "frälst".

Å Vickan,
vet inte heller riktigt vad jag ska säga. kan itne ge några bra råd. Men tror också att det kasnke skulle kunna hjälpa ifall du fick proffesionell hjälp genom att prata med ngn psykolog eller likannde som är väl insatt i sådana här frågor?
Det är iallafall otroligt BRA att du och maken kan prata om det! Kommunkiation är A och O så det är jag glad över att det går bra även om det är jobbigt och svårt att prata om såana här känsoladdade saker.
Stpr kram på dig!!

Själv har jag känt mig "off" idag. Vet inte varför men verkligen sådär kosntigt smådeppig. Ungefär som pms men det är inte alls dags för det så det kan det inte vara. Jätteknäppt också för det har varit strålande väder med sol, lagom temp och vi träffade vänner på bunch och gick sedan en skön promenad. Lilltjejen har varit på strålande humör under eftermiddagen så egentligen borde man varit på topp. Men icke.
Jag misstänker mina p-piller. Har precis börjat äta p-piller igen. Förut tog jag minipiller p g a amningen ch en period har vi helt enkelt kört ngn form av "säkra perioder", men nu tyckte jag själv att det kändes för risky så jag fick piller utskrivna. Tyvärr en annan sort än en jag tidigare haft och som fungerat super under alla de år jag ätit piller. Här fanns inte denna sort, så min gyn rekommenderade en annan.

Alltså jag VET ju itne om det är pillren, men det känns nästan som om det skulle kunna vara gt sådant. För humöret känns helt klart hormonrelaterat. Inte för att man skane kan veta med säkerhet om ens humör är hormonrelaterat, men som sagt det liknar pms eller även den form av depp jag fick när jag åt det som ni kallar pergo. Känner mig även lite småsvullen i magen och jag spottar (precis som EA) så pga alla dessa konstiga saker så misstänker jag pillren.
Jag ska ge dem ett tag till och se om det förändras. Annars vete fan. DÅ får jag ta upp det med gyn för såhär vill jag verkligen INTE må!!!!!!!
Skit också! Känns som om en riktigt bra söndag liksom blivit försvunnit p g a mitt humör!

MEN
vill säga att jag och maken kollade filmen ONCE i hegen! Såg att AM tipsat om den på sin blogg. Och HIMMEL vilken UNDERBAR film!!!!!
Om ni vill se något riktigtriktigt riktigt BRA så DE DEN!!!!!!!
Musiken är fantastisk (tycker jag iallafall) och soundtracket är nu inköpt från itunes.
Mmmmmmm!!!!!!!

Nu tror jag att jag ska ta och göra kväll så att den här dagen tar sut. Hoppas att kommande vecka blir bättre...

Har inte hunnit läsa ikapp alls, men skummat lite och vill bara snabt säga till Tinga:

Du jag har vänner vars dotter fick en knapp på magen för hon kunde inte äta. Hon sondmatades länge, men sedan kunde man itne fortsätta med det eftersom det "skadar" strupen om man gör det för länge. Så det blev knapp.
Självklart förstår jag att det känns jobbigt att tänka att ens barn ska genomgå en operation. Och jag vet att det var en tuff tid för våra vänner. MEN vad jag vill säga är att trots det så går det bra till slut!!
Och jag vet att de ändå tyckte att det var bättre att hon fick knappen på magen än att det var så struligt som det var med sondmatningen. Nu sondmatas ju inte P & P, men ni verkar ju som sagt ha rätt knöligt med matningen och vad som ämndå är gemensamt är ju att man slipper mycket av den där oron över ifall ens barn får tillräckligt med närling.

Deras dotter är nu av md knappen sedan läääänge och mår jättefint! Hon är normalvikt och längd för sin ålder

Så vad jag ville säga är egentlgien att OM det skulle bli en knapp så behöver det inte vara så illa som man först tycker det känns. Självklart hoppas jag att ni kan lösa ätandet på annat vis i första hand, men som sagt IFALL det skulle bli aktuellt så vill jag mest säga att mina vänners erfarenhet ändå i slutändan var bra. Knappen fungerade, det blev mindre "strul" med maten och barnet växte bra. Sedan fick de ju ändå jobba länge med att hon skulle äta "normalt" eftersom hon ju inte visste att mat faktiskt skulle ätas med munnen. Hon var ju sondmatad jättelänge och fick sedan knappen. Men trots allt detta så äter hon bra nu och de har lagt allt det där bakom sig!

Stor kram till dig!
Jag förstår din frustrering.
Men som sagt, hoppas ni kan få bra råd av er matexpert.

ÅÅÅ vill bara säga GRATTIS till TELIS!!!!!!

Tre eskimåer!

OCH en diksmaskin!!!!!!!!

Jehooo!

Nu MÅSTE jag sova...
Puss på er alla! kanske hinner jag in lite mer här imorgon!

Heeeej tjejer!!
Idag kanske jag hinner häng alite här för jag jobbar hemifrån!
Inte för att jag brukar jobba så mycket sämre hemifrån, men det är lättare att kika in här emellanåt. Numer sitter jag ju bladn en massa andra när jag 'är vid datorn och då vill jag helst inte ha BT´s sida uppe så mycket...

Först vill jag säga

GGGGGGGGGGGRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAATTTIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISSSSSSSSS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
NENNE!!!! Din Galna Höna!!!!!
FASIKEN 14 äggblåsor! Det var ju skiiiiiiiiiitbra!!!!
Och ÄP på tisdag! Iiiiiihhhh! Jag håller alla mina extrmiteter för att det ska gå vägen!!!!


Sedan vill även jag säga att diskmaskin ÄR en av de saker vi itne skulle kunna vara utan nu!
Jag är uppväxt UTAN diskmaskin. Alltså vui hade det inte i mitt föräldrahem. Jag hade det inte vare sig som student eller när jag bodde i Stockholm. Så maken o jag har levt ett par år tillsammans utan diskmaskin. DÅ tyckte jag iten det kändes så nödvändigt. man var ju itne van vid ngt annat. men sedan vi flyttade hit och ahr diskmaskin i lghten så inser jag att vi inte kan vara utan. Vi funderade ettt tag på att byta lägenhet och därmed även hyresvärd. När vi läste på om deras lägenheter insåg vi att de nog kanske inte haed diskmaskin och då fick vi typ lite panik!!
Sedan blev det inget av med flytt ändå för anledningen var att vi hoppats att de skulle ha ngt billigare hyror men det visade sig att deras hyresnivå var densamma som vår och då fanns det ju ingen anledning att flytta. men just detta att tanken på att leva utan diskmaskin numer är något som känns smått stresspanikartart tyckte jag var lite lustigt!