Det bidde ingen möhippa. Vad bidde det då då? Det bidde ingenting.
Det var självklart att min lillasyster skulle vara brudtärna. Hon hade inte varit på något bröllop förut, så hon frågade mig vad hon skulle göra. Jag sade bla att tärnan brukar dra igång möhippan, och sedan har man en maillista eller så, där alla hjälps åt. Hon bad om namn och kontaktuppgifter till de inbjudna tjejerna och jag skickade dem flera månader innan bröllopet.
Eftersom jag vet att min syster har en del problem med depression och dessutom inte varit på bröllop förut (som sagt), så sade jag också till några stabila vänner att de skulle hjälpa till att dra i det hela. Min syster kom med hintar om möhippan ibland, så fast tiden flöt på och min pojkvän haft sin svensexa för länge sedan så var jag inte orolig. Jag var full av förhoppningar varje helg, och sade till på jobbet så de skulle vara förstående om jag helt plötsligt blev kidnappad.
När det var en vecka kvar frågade jag litet försiktigt, och både min syster och min mamma sade att de hade koll på allt, och man brukade ju ha möhipporna kvällen före bröllopet...
Någon dag senare frågade min svågers flickvän min pojkvän varför hon inte blivit bjuden, han sade det till mig och jag började bli orolig. jag frågade min syster igen, och hon sade att allt skulle ordna sig.
Två dagar senare var det dagen före bröllopet och jag gick i spänd förväntan hela dagen, men inget hände och min syster låtsades som ingenting.
Till sist, klockan sju på kvällen, sade jag "det blir ingen möhippa va?" och hon svarade nej. Hon hade inte hunnit, det hade inte blivit av att hon kontaktade någon och hon hade tänkt att hon skulle hinna fixa det sista veckan, men det gick förstås inte.
Jag blev ledsen men framför allt rasande, men eftersom jag trots allt skulle gifta mig nästa dag så kom jag över det och hade ett perfekt bröllop och en fantastisk bröllopsresa.
Jag förstår att min syster är deprimerad och har problem med att genomföra saker, men jag önskar bara att hon eller min mamma hade kunnat säga något tidigare, så jag inte hade fått chocken kvällen före bröllopet. Nu pratar hon om att ordna en "frufest" någon gång, men jag tror inte att det är så stor chans att det blir av.
(Ville väl mest bara gnälla av mig litet det tycker jag faktiskt att jag har rätt till och det är väl det bröllopstorget är till för. Trots allt var bröllopet fint, jag är fortfarande ursinnig på min syster men jag tror nog att det kommer att gå över någon gång.)
