I vått och torrt och stiltje och orkan

*visslar vidare här nere i sanden*

Och välkommen hit Olivia!

Ninnis, åh va roligt jag hade åt dina tågspam igår! Skulle velat höra det där samtalet med din man... Hoppas han blev rejält överraskad och glad när du klev in på kontoret sen!

Jenny, Gränna är ju alltid trevligt! Åkte förbi själv där för någon månad sedan och köpte polkagrisar med saltlakrissmak. De är godast!

Man kan ju fråga sig vad jag gör upp i denna arla morgonstund en söndag som denna? Dels beror det på att en av våra katter har väldigt svårt att skilja på vardag och helg, begreppet sovmorgon tycker hon är knepigt och kan inte förstå varför man inte kan gå upp vid samma tid varje dag. Dels beror det också på att jag hade svårt att sova för miljoner tankar snurrandes i huvudet. Vi hade nämligen bestämt att ta ett graviditetstest här på morgonen och nu sitter jag här och fattar absolut ingenting... Det var nämligen positivt!!!! Shit pommes frites...!

Jag var så säker på att det skulle vara negativt eftersom jag testat med ÄL-test utan att ha fått något utslag. Så antingen har jag haft ÄL ändå ungefär när den borde ha varit och är i så fall i typ vecka 7 eller nåt (hissnande tanke..!). Eller så har jag haft ÄL myycket senare (slutade med ÄL-test på dag 30 då jag gav upp hoppet) och är i så fall mer nygravid.

Är så fantastiskt fantastiskt glad!!! Men jag förstår inte hur det gått till...

Åh vad roligt!! Hur gick det?! *villsevillse*

Olivia 09 skrev 2009-08-15 16:47:00 följande:

Hej Olivia!

Tänkte jag kunde berätta hur det varit för oss. Vi träffades också relativt sent, jag var 27 då och min (numera) man var 31. Vi visste direkt att vi ville gifta oss och skaffa barn tillsammans, det var så självklart & vi flyttade ihop efter tre månader. Vi valde dock att vänta lite eftersom vi ville vara ihop ett tag och få en stabil relation först. Så det har blivit att vi gjort en långresa ihop, köpt hus, gift oss, vi har båda fasta anställningar och nu har vi alltså ett litet pyre i magen (känns sååå himla konstigt att skriva, har inte förstått att det är sant än...). Fyra år har snart gått sen vi träffades och jag fyller 31 i höst. Men jag har varit SÅ orolig för att inte kunna få barn, så det har varit lite jobbigt att vänta och att göra allt i "rätt ordning". Hade vi inte kunnat få barn nu (eller om det här blir missfall och vi sen inte kan bli gravida igen) så hade ju allt det där runtikring inte varit värt någonting om du förstår vad jag menar. Som någon annan skrev någonstans tror jag att det viktigaste är att vara redo som PAR och är allt det praktiska inte helt perfekt så löser det sig ändå på något sätt.

Jag har varit i lite motsatt situation mot dig. De flesta av mina vänner har redan barn och vi kommer med i matchen först nu när de planerar/är gravida med tvåan... Och som jag har längtat!!! Min biologiska klocka har tickat i tio år...

morgonspam!!! :-d

Meh! Nu har jag samma problem som Ninnis - det skulle ju vara versaler!!

Åh men vad roligt för dig Leksi! Grattis! (Hoppas vi) Håller alla tummarna för att det fortsätter vara plus för dig!

Och tack för att du delade med dig av hur ni gjorde och tänkte, det känns så mycket lättare att förstå hur folk gör när ni är snälla och berättar lite av er upplevelse.

Jag förstår absolut vad du menar med att OM det inte skulle bli något så skulle allt ni gjort i "rätt" ordning inte vara värt något alls. För mig har det känts rätt att först flytta ihop, förlova oss, gifta oss, skaffa oss stabila anställningar/ekonomi och sedan försöka skaffa barn. Nu känner jag dock att det där med anställningar och ekonomi kan vackla både hitåt och ditåt under en 1årsperiod (eller 9mån då ) och det inte går att gardera sig helt. Så man måste gå på magkänslan, och min livmoder skriiiker "Ge mig!!" Hahah..

Tack Olivia! Vi är fortfarande i chocktillstånd och vet knappt var vi ska ta vägen... Jättejätteglada samtidigt som det känns så otroligt overkligt... Tänk att det händer oss nu, det här som jag drömt om så länge och i alla fall sista året tänkt på flera gånger om dagen.

Hur ser din man på det här med studier/fast anställning?

Så otroligt spännande! Åh du måste ha längtat så mycket, nu är äntligen dagen här!

Jo min make tycker att det är bra om jag hinner klart med mina studier (har ca 6mån effektiv studietid kvar) och egentligen skulle väl han också vilja plugga vidare 2-3år om ett par år. Men han vill ändå skaffa barn nu! Han sa till mig igår att ända sedan jag tog upp det på allvar med honom (för någon månad sedan) så har han inte kunnat tänka på annat. Han tror att vi skulle kunna försöka leva lite billigare ifall vi bara har 1 eller 1½ inkomst att leva på och att han kan försöka jobba lite extra då om det går.

Min make är hantverkare och har fast tjänst men om han skulle plugga vidare inom det skulle han antagligen ha ganska mycket praktik och kunna jobba lite under tiden. Men det finns väl fler än oss som vidareutbildar sig när de har barn?? Det är inte alla som kommit på exakt vad de vill göra i livet yrkesmässigt än. Det känns hemskt att tänka att ett barn ska låsa en så mycket att möjligheterna att förverkliga sig själv i framtiden ska gå förlorade. Det ska ju inte behöva vara så. Eller?

Nä men absolut! Så klart man kan plugga vidare fast ni får barn!

Leksi: Varmt GRATTIS!

Olivia: Sluta se svårigheter och låt livet hända er. Det kan hinna hända mycket innan du är gravid och innan det hinner komma ett barn. Ni sitter inte i sjön och ett barn är bara ett hinder om man själv gör det till ett sådant.

Att bära ett barn och att bli mamma hör till livets mirakler. Det ingår att man inte fattar Leksi, för mirakler är till sin natur ofattbara.

Här är inte längre någon tvekan. Dels testade jag negativt igårnatt. Dels är uindianerna ytterst tydliga i sin näraro idag.