I vått och torrt och stiltje och orkan

Åh, så mysigt. *smälter*

Hej, förresten. *vinkar*
Minns inte när jag skrev sist. Kvällarna har jag tillbringat på soffan, helt slut. Det blev för mycket med fem dagars stressig arbetsvecka, men nu har jag berättat för chefen om lilla Baa så han vet. Det visade sig att han hade misstänkt det. Han var den sista jag trodde skulle ana nånting.

Igår fick jag äntligen mitt inskrivningssamtal och det kändes bra. Det var inte min barnmorska som hade sjabblat bort min tid, utan hennes kollega, och hon stuvade om en del i sitt schema för att jag skulle få komma så fort som möjligt.

Ninnnis och Leksi: juliplus låter bra. *håller tummarna*

Blomman: den där ribbträffen, ja... Men vilken upphämtning de gjorde, 3-0 blir 3-3! Det är ju snudd på en bragd.

Är BT segt för er också? Är det värmen, månntro?

Och så glömde jag ju (inte bara BT som är segt...)
Grattis, Idefixen!

Vi lyssnade lite på matchen på väg till biltema (åkte dit med mina föräldrar. Bad att få åka i framsätet med motiveringen att jag blir lite åksjuk, för jag har en bebis i magen. Det tog lång tid innan mamma insåg att jag inte skämtade ) och då stod det 3-0, så det kändes inte så jobbigt att inte lyssna vidare. När vi handlat klart och slog på bilradion igen och hörde resultatet 3-3 började pappa och jag att skrika.
Fort hem för att titta på teve.

Jo, jag är visst i tionde veckan nu, 9+1 heter det visst också. Mycket att lära sig nu
Ska berätta för resten av arbetskamraterna också.

Hej.
Låter skönt, ni som har solat. Vi fick rycka ut och hjälpa lillebror med bilen, så solplanerna blev det inget av. När jag senare vid fem-tiden gick ut för att sola/sova (oj, så trött!) blev jag genast upptäckt av ett otal små otäcka blodsugande odjur, så det slutade med att jag sov helt täckt av ett påslakan. Skönt var det, men inte blev det nån förbättring av den bleka brännan.

Ingis: så häftigt att se rörelserna sådär.

Ninnnis, morötterna var jättesöta. Gulligt av maken att göra den kopplingen

Hej.
Jag slänger ut en fråga med negativa vibbar, men jag måste:
Om jag är jätteorolig för att jag håller på att få missfall, är det då en bra idé att ockupera kvinnokliniken tills jag får ett VUL (ja, eller iaf tjata om ett) eller vad de då vill göra för undersökning?

Så jag kunde inte låtsas att det var hypotetiskt... *svagt leende*

Jag har små blödningar sen i söndags och mensvärk. Det behöver inte vara nåt fel (har läst på en del ställen att det är vanligt), men det kan vara det (har läst på andra att det är ett vanligt symptom på begynnande missfall).
Utöver det har jag känslan av att nånting är galet.
Jag orkar inte med ovissheten: lever mitt barn eller inte? Har gråtit av och till hela kvällen.
Pratade med gynsköterskan på telefon idag och hon sa "ja, det där lät lurt..." och nånstans där lämnade hon mig. Jag frågade om det inte gick att undersöka på en gång så jag skulle veta, men fick blankt nej, det går inte.
Hon verkar dra slutsatsen att det är ett missfall, för hon berättade att antingen kommer det snabbt eller så klingar det ut och då måste vi skrapa. Men ingen undersökning fick jag. "jovisst, det går bra att ringa imorrn".
(en parentes i historien är att jag haft att göra med henne tidigare, och jag har inget förtroende alls för henne, så ett tag tänkte jag att om hon tror att det är missfall, då kan jag vara lugn)
Mycket upprörd ringde jag till barnmorskan som försäkrade mig om att mina blödningar inte nödvändigtvis betyder missfall.

Oj, nu har jag skrivit allt, fastän jag för en stund sen inte orkade alls. Det gjorde susen att tänka på annat. Tack, brudöverlämningstråden

*tar tacksamt emot kram och bön*
Jo, barnmorskan är angelägen om att jag har kontakt med henne, och det tänker jag ha. Men hon kan inte göra nånting för mig vad gäller eventuellt missfall, för då ska man alltid till gyn.
Och, som hon säger, man kan inte ställa diagnos över telefon.

Han är hemma och vi kramas en hel del nu. Det är skönt att kunna få snora på hans tröja. Han försöker övertyga mig om att det inte är kört än, vilket förvisso är sant...

Inte ska jag ge upp än.
Känner mig än mer övertygad om att jag ska ta med maken och kanske alla arbetskamraterna (eller nej, brorsans bikerkompisar! ) för att sitta på gynsköterskans skrivbord tills hon bokar en tid åt mig hos en läkare.