Vi har en kris i förhållandet....

Ring och förklara situationen och fråga hur du, och även din sambo, ska gå tillväga och hur lagen ser ut och vad det är för regler... Sen kan ju din sambo få svart på vitt att han inte gör fel och därmed inte kommer förlora barnen...

Stackare, så jobbigt! Det är ju jobbigt om en tredje vuxen har sån roll i ert förhållande/blivande äktenskap.. Mitt ex hade barn... det är inte lätt, men barnens mamma måste ju tas på rätt köl... nån måste nog läxa upp henne lite, vilket jag tycker din sambo ska göra.

Kan nog inte säga så mkt klokt, men det finns så många kloka personer här så du kommer få råd.

Hoppas det löser sig för dig/er!!
stor kram

Ang. att min sambo skulle "läxa" upp henne, det kommer aldrig att hända. Detta då han är rädd för att skapa osämja, påstår han. Det är mycket möjligt, men det går inte att fortsätta att säga "Ja", "Nej" och "A´men".. Det går inte.

Jag känner mig väldigt splittrad. VÄLDIGT splittrad. Älskar honom över allt annat, men jag känner till och med tveksamhet till en framtid tillsammans. Har aldrig känt så förut, men nu gör jag det.

Ush, stackare!! Gå till någon rådgivning, gå dit fortast möjligt!! Så kanske någon kan hjälpa er ur er kris... Någon som är opartisk lixom... Måste vara så jobbigt för dig *kram*

...måste bara säga två saker...man "läxar" inte upp någon med aspergers syndrom...

... 1273kr i månaden betalar ALLA föräldrar i underhåll, det kostar att ha barn, tyvärr! & varför skulle mamman ha ensam det ansvaret?

Vad de får eller vilka stödfamlijen är tycker inte jag att ni har med att göra... att det är just hennes föräldrar kan bero på att hon har Aspergers syndrom.

Sen kan jag tycka att har ni problem för allt detta i er relation då bör ni söka hjälp från utomsående... Om vi säger så här NI blir inte AV med orsaken till osämjan, ( hans barn kommer alltid att vara hans barn)! Förstår du vad jag menar?

håller med ovanstående, att "läxa upp" någon med aspberger lär inte leda till något gott.
men däremot att kolla med soc vad som gäller är väl aldrig fel, så att man vet precis vad som gäller, och dom lär knappast ta barnen för att man frågar, man behöver väl inte ens säga vem man är utan kan fråga "hypotetiskt".

herregud va alla hakar upp sig på mitt ordval... *suck*

För det första så vill jag bara förtydliga att det ska mycket till innan din sambo förlorar vårdnaden...
Därför tror jag att det vore en god idé för er eller för dig att vända sig till soc. Förklara situationen och ventilera lite. Poängtera att detta är något ni vill "lösa" men inte vet riktigt hur eller på vilket sätt ni ska gå till väga.

Om det känns "läskigt" med att vända sig till soc, försök få en tid hos familjerådgivningen. Jag tror det skulle vara mycket enklare att prata när ett proffs sitter och lyssnar och kan sammanföra era olika farhågor, funderingar osv. Familjerådgivningen är ju till för att finnas till hands när man har kris i relationer.

Jag förstår att du tycker att situationen är tung, absolut men ett krafttag krävs nog. Det känns också som att din sambo (rätt mig om jag har fel) sticker huvudet i sanden och inte riktigt orkar engagera sig.

I övrigt funderar jag hur ni blir stöttade då hans andra dotter har aspberger, en diagnos som kan vara "lite lurig". För jag antar att ni helst skulle se båda döttrarna boende hos er på halvtid?

Hoppas att det tar en vändning innan bröllopet!

Hur ser förresten din kontakt ut med mamman till barnen?

Din sambo är tvungen att betala underhåll utifrån sin betalningsförmåga. Prata med försäkringskassan så räknar de ut vad han ska betala det ska inte kommunen bestämma.
Om han inte har råd att betala 1273kr per barn som inte bor hos honom enligt deras uträkning går försäkringskassan in och betalar mellanskillnaden.
Det är inte rimligt att ni betalar barnomsorg för dottern som bor hos mamman. Om hon får underhåll så är det hon som ska betala den.
Däremot ska ni betala för den omsorg som ni utnyttjar för barnet som bor halvtid hos er.
Mamman eller hennes föräldrar (om det är de som har vården om dottern) kan söka vårdbidrag för dottern och det kanske din kille kan tipsa henne om. Det gör man via försäkringskassan.
Jag tror att ni behöver lösa det ekonomiska genom försäkringskassan så det blir rätt. Då kan inte mamman utöva press på pappan utan det är fastställt enligt konstens alla regler.
Men om man bortser från det ekonomiska så kan jag säga att det är inte så att de kommer att ta barnen ifrån honom!!!
Det är mycket som ska till innan det händer!! Tro mig! Jag jobbar inom skolan och ser ofta föräldrar som är omsorgssvaga och de har inte blivit fråntagna sina barn. Så det ska han inte oroa sig för!
När det gäller diagnosen Asperger så tror jag att det är bra om du läser på lite om den så du kan förstå att en del av de beteenden du ser hos mamman inte är för att jäklas utan en del av hennes handikapp. Sen är det bra att läsa på lite för dotterns skull. Jag tror ni kan lösa detta!
1. Ordna ekonomin via försäkringskassan
2. Lär er om Asperger
3. Se till att ni som par får komma till dotterns behandlande enhet BUP, habiliteringen eller vart hon får stöd och prata om er situation och hur ni kan göra det så bra som möjligt för dottern hos er så att ni fortfarande kan ha någon form av umgänge med henne.
4.Prata,prata och prata med varandra så enas ni istället för att krisa
Lycka till!

Ring soc (familjeratten kanske det ar..?) och utred!!! Om jag forstatt ratt sa har ni inte gjort det...

Försäkringskassan kollar på tidigare inkomst, beloppet bestäms utifrån det vad han ska betala. Oavsett om han inte har råd eller inte med det så betalar försäkringskassan ut bidraget till mamman och fadern får en skuld till försäkringskassan, denna byggs på om han inte betalar sitt månatliga belopp.

Betalar fadern inte inom en viss tid blir det inkasso och kronofogde.

Fadern kan skickan i en ansökan om umgängesavdrag om han har haft barnen en viss tid varje månad, vilket har har enligt lagen rätt till och mamman kan inte ifrågasätta detta.

Då får han ett mindre belopp att betala en månad till FK.

Den föräldern där barnen bor stadigvarande betalar barnomsorg och övriga utgifter, den andra betalar sin del genom underhållet.

Bor barnen lika mycket hos bägge föräldrarna så ska de dela på utgifterna som barnomsorg tex.

Sedan är föräldrarna skyldiga att betala halva resan var när barnen ska färdas mellan föräldrarna.

Jag råder er ta kontakt med försäkringskassan när det gäller detta så blir det rätt. Har själv erfarenhet av detta ovan.

Ursäkta det blev långt.

Om nu barnen bor hos sin mamma 100% så visst då ska pappan betala underhåll.. MEN då ska han inte betala barnomsorgsavgifterna. De som är här för att läxa upp kan ju läsa ts ordentligt först. Där står klart och tydligt att pappan tar sitt ekonomiska ansvar.
Till dig ts, stå på er och är det så att pappan ska betala underhåll så ska han inte betala barnomsorgen. Den ska hon stå för då den faktiskt beräknas utifrån mammans ekonomi.
Förresten, har man ett barn 50% var så utgår underhållet. För då anses man redan dela lika.

Du skriver att du inte riktigt kan sätta fingret på vad problemet är. Även om det finns ett flertal svåra delar i den här situationen, vilket förstås är jobbigt nog, får man intrycket av att här finns ett tydligt problem; han är passiv medan du oroar dig, du försöker hitta lösningar medan han sitter still. Kan det vara så det ser ut?

Om det nu är rätt uppfattat; ja vissa är helt enkelt driftigare; de tar reda på saker, de väljer att handla istället för att oroa sig. Andra känner sig handlingsförlamade elelr vill ha gott om tid p sig för att fundera över en situation. Skuldkänslor t e x gör att man inte klarar av att ta i saker. Barn och särskilt barn med problem/handikapp ger många föräldrar skuldkänslor. En del tycker att läget är så jobbigt att det är bättre att inte rucka på något. Kanske är det så för din blivande man.

Det är inte din skyldighet att ordna upp saker för att han är passiv. Ni kanske bör renodla vad som är ditt problem och vad som faktiskt bara är hans problem. Å andra sidan; när ni nu gifter blir ni ju faktiskt skyldiga att ekonomiskt stödja varandra och betala för det dagliga om den andre inte kan, så hans problem blir ju i mångt och mycket dina!

Men; säg nu att du är driftig, du ordnar gärna upp saker. Visst vill man ha en sådan partner. Men samtidigt kvarstår problemet med obalans kvar; du aktiv, han passiv? Jag vill ju inte påstå att det måste bli så,jag känner er inte, men med facit i hand efter de relationer jag haft så vet jag (och säkert många med mig här) att det verkligen krävs två personer som är aktiva och ansvarstagande för att det ska bli en relation mellan två vuxna personer. Annars blir du hans mamma. Och det är i det långa loppet kanske det största problemet här? Och det är inget litet problem, utan en av utmaningarna i en relation; att var och en är aktiv och tar tag i saker. Du är inte ensam, även om det inte är till någon tröst....

Jag har inga råd, men vill nog påminna om att vi kvinnor ibland uttrycker oss lite vagt, lite "önskemålsartat" sådär. Vi vill vara mjuka. Jag har märkt att det i ialla fall på min blivande man fungerar bra med klarspråk och att man förklarar för honom vikten av att en situation hanteras. Man kan ju vara respektfull ändå även om man är bestämd. Det är viktigt anser jag att man vid behov poängterar att situationen faktiskt är ohållbar om så är fallet. Dock utan hot, förstås.

Jag hoppas att du hittar ett sätt att stödja din partner men att han själv faktiskt agerar.

I morgon skall jag ta kontakt med familjerådgivningen, vi har kommit överrens om att det är något vi båda behöver. Eller om jag vill det, så vill han det. Väl där så får vi reda ut detta!

Jättebra beslut! Det kommer gå bra ska du se, och hans oro för att soc eller liknande instans ska ta barnen ifrån honom för att han söker hjälp känns ogrundad. Att han vill ha hjälp är ju ett positivt! Är man en dålig förälder så ser man ju inte sånt...

Jag har själv bonusbarn och har dessutom själv barn med mig in i min nuvarande relation och det är inte lätt alla gånger med alla inblandade.

Lycka till!

Ville bara tillägga att om soc skulle ta vårdnaden från någon förälder bara för att han/hon är öppen och vågar söka/be om hjälp så hade inte min son bott med mig idag. Kan tillägga att sonens pappa inte lyfter ett finger i stort sett. Soc har sagt till mig flertalet ggr att de uppskattar och är glada för att jag vågar be om hjälp och gör det, för som de säger så har de allt för många ggr sett människor som vägrat be om hjälp som det gått käpprätt åt skogen för. Sen är det viktigt att man som hjälpsökande känner förtroende för den som ska hjälpa, gör man inte det så har man faktiskt rätt att byta.

Va bra! Hoppas det går bra för er!

Att sköta det hela via F-kassan är ett jättebra tips. Min kille gör det. Han båda barn bor hos honom och hans föredetta betalar underhåll, men har får det som sagt via FK. Som tur är. Ett tag försökte hon övertala honom att låta henne slippa underhållet. Hon hade det svårt ekonomiskt. Det hade hon säkert, men en vecka tidigare hade hon köpt en dyr rashund och ett par veckor senare köpte hon och hennes nye en platt-TV. Jag la mig inte i. Det är inte min sak. Men jag känner sån ilska mot denna person som prioriterar hundar, platt-TV-aparater och en massa annat före sina barn.