Jag vill ha samma namn som min blivande man, och det är tänkt att vi båda ska ha mitt efternamn nu som mellan namn. Men... jag har svårt med stora förändringar och att säga adjö till mitt efternamn är riktigt svårt för mig.
Hur kändes det för er? Hur 'kom du över' det?
Anledningen till att jag har svårt för det är för att min pappa dog förra året och jag tror att byta från hans efternamn gör så att jag känner mig längre bort från honom. Känns nästan som jag säger adjö till min familj, vilket jag naturligtvis inte gör! Men iof så ska jag ju också flytta över atlanten också nästa år... Vilket är jobbigt i sig. Men jag har ju alltid hetat vad jag heter! Jag ÄR ju xxxx xxxx!
Han ska byta namn när vi kommer fram till USA, och där går det =)
Mitt är jätte ovanligt. Det är bara min släkt som heter det i Sverige tror jag. Det är inte det att jag inte VILL utan att det är jobbigt att säga adjö. Han kommer ju även ta mitt namn.
Jo det är det... Logist är det helt perfekt, men känslomässigt är det rörigare. Saknar min pappa, och jag har svårt att släppa det... även fast det fortfarande kommer finnas med i mitt namn
