Känslor vid namnbyte

När jag föddes var inte mina föräldrar gifta så sen när de gifte sig så fick jag byta namn som 6åring. Så jag har redan hunnit med ett namnbyte. Så då känns det inte lika konstigt att byta igen så jag kommer att ta min blivandes efternamn.

Dock medan jag var tillsammans med min föredetta så var jag inte lika medgörlig, då det diskuterades teoretisk, eftersom att vi hade nästan samma efternamn, eftersom det kändes det fånigt att bara byta ut halva efternamnet. (då mitt dessutom vara finare)

Dock kanske jag ska anamma amerikansk tradition att skriva ut första bokstaven i mellannamnet eftersom att den är samma som mitt nuvarande efternamn och på så vis få kvar en känsla av hur det brukar vara. Men detta är bara en tanke... kanske fånigt till och med...

Till brud09
(jag vet inte hur man citerar)

Jag kan säga vad jag kommer ihåg utav hur jag resonerade men det var 20 år sedan.

När jag gick lekis (tror det heter förskola) så hade jag ett efternamn på L. Sedan fick jag ett efternamn på B då jag började ettan. Detta gjorde att jag blev överst på klasslistan. Jag var blyg av mig och jag kommer ihåg att jag upplevde det lite läskigt då våran nya fröken hälsade på oss på lekis. Då blev jag ju uppropad först vilket ja inte riktigt gillade. Det är de enda obehaget jag kan minnas till följd utav namnbytet.

En av min mammas bästa kompisar har berättat för mig att jag sagt: "Då ska jag heta [Förnamn], [mellannamn], [L efteramn], [B efternamn]" då hon pratat med mig om namnbytet men det är inget jag själv minns.

När jag blev äldre, ungefär i högstadiet/gymnasiet så övervägde jag att byta tillbaka till det efternamn jag haft som liten men i slutändan kändes det fel eftersom att jag kände B-släkten bättre än L-släkten.

I efterhand så är jag glad att jag hette mitt efternamn. Det fanns nämligen en tjej 2 år yngre än mig som jag annars skulle ha hetat likadant som. Vårat efternamn var dessutom lite ovanligare.

Hoppas att jag kunnat belysa ämnet lite. Det är bara att fråga om du/ni undrar något