Känslor vid namnbyte

Jag förstår att du kan känna sorg - framförallt pga av din pappa.

Att byta namn är mycket av en vanesak. Jag har varit gift en gång tidigare och tog då hans namn - jättekonstigt i början! Valde sen att behålla det efter skilsmässan, något som jag ångrar nu och detta är en av orsakerna till att jag inte vill ta min m2bs namn. Jag vill inte igen ta ngn annans namn, gärna ett nytt gemensamt men inte hans namn. För man vet aldrig... Han vill inte ta ett helt nytt namn, och det finns bara -sson namn i våra släkter.

Nu kommer jag att byta till ett eget, helt nytt namn, som även min dotter kommer få. Detta borde vi gjort långt tidigare, men nu blir det precis innan bröllopet. Lite konstigt kanske men så får det bli.

I praktiken behåller vi alltså våra namn. Lite trist att vi inte ska heta samma hela familjen, men jag är ändå nöjd att äntligen få ett eget namn!

Min dotter är 7 och hon ska ta mitt nya efternamn. Hon och jag ska heta samma (vi heter nu båda min exmans(hennes pappa) efterman) - jag har frågat henne om skulle gilla det och hon tycker det ska bli spännande. Har redan börjat öva på sitt nya namn och sin nya "namnteckning"

Det kan nog bli svårt för henne att vänja sig - men det kommer det bli för mig också...

Haha lite som vi har det

Ett namn är bara ett namn - de är ju mer sammanbunda av barnen egentligen.

Givetvis har jag frågat honom! Utan hans godkännande hade det ju inte gått att ändra hennes namn.
Hon kommer behålla hans namn som mellannamn, men det är inte något som han krävt eller ens fört på tal.