Försöka skaffa barn?

Jag blir inte ledsen när jag läser ditt inlägg. Och drar inte slutsatsen att du nog bör låta bli.

Känner igen dina tankar och tycker de är helt normala för de av oss som inte drömt om barn hela livet! Det ÄR en stor sak att få barn, och liksom med andra stora beslut i livet kan man behöva fundera både fram och tillbaka många gånger innan man processat fram vad som verkar vara det som är rätt för en.

Jag "ångrade" mig flera gånger under tiden jag var gravid, och "ångrar" mig vissa dagar och stunder även nu när vi har en fantastisk OCH skitjobbig liten 1-åring.
För många är det tabu att erkänna att man ibland drömmer sig tillbaka till tiden då man bara var två, och trädgården inte stod och förföll och när man kunde gå på bio när som helst, men jag förstår inte varför man inte skulle få göra det - jag tror de allra flesta känner så ibland! Däremot glömmer man bort att man nånsin känt så när man får ett fantastiskt litet leende, när man väcks av ett mycket litet och ljust "hej!" o.s.v. Håller med Vid Havet om att du inte bara ska reflektera över ev. problem och negativa saker!

Du undrar hur folk orkar. Grejen är, tycker jag, att det gör man ju inte! Man står där med sin 3-månaders som har magont gränsande till kolik och tänker "JAG ORKAR INTE!!!", och sen orkar man ändå, för man måste. Och sen går tiden, och man glömmer hur det var, för sen kommer nya faser, som man inte orkar med, och ändå orkar...