Försöka skaffa barn?

Jag blir nästan ledsen när jag läser ditt inlägg. Jag förstår att det verkligen inte är ett lätt beslut att ta och klart man måste få fundera och klura lite grann MEN jag tycker det låter som du borde låta bli att skaffa barn. Se det vardagliga görat med barn som problem och tidskrävande samtidigt som man kanske försöker klingar inte rätt i mina öron ialla fall.

Jag hoppas ni kommer fram till någonting som passar er! Lycka till.

Att ha ett barn är verkligen inget som man klarar av på en kvart och sen har man hela dagen på sig att göra annat. Har man inte haft tid innan kommer man definitivt inte ha det när barnet kommer heller. Man måste finnas där dygnet runt för det här barnet ända tills det är förmöget att ta hand om sig själv helt och hållet.

Alla är inte barntypen och jag tycker inte man ska skaffa barna bara för att.

Tänk igenom det noga innan ni bestämmer er!

Haha jag tycker nästan det är lite komiskt (förlåt att jag skrattar) - att du helt har snöat in på det negativa i att få barn. Visst de är krävande och ibland är det jobbigt och man får inte sova MEN det finns ju 1000 positiva saker med att få barn. De berikar ens liv, får en skratta, älska helt vilkorslöst (jag lovar, du har aldrig upplevt ngt liknande) och man får en chans att upptäcka världen på nytt.

Varken jag eller någon av våra vänner har slutat att leva. Alla har vi hus som inte förfallit varken inomhus eller ute, vi har stort umgänge, reser och går ut och dansar. Vissa saker med barnen andra inte...

Jag är inte heller en sån som äääälskar barn - lika lite som jag ääälskar vuxna - det är en väldigt skillnad på mina barn och andras ungar. Barn man inte har ngn relation till kan ibland vara oerhört irriterande.

Jag förstår att det är läskigt och stort! Men också en fantastiskt resa.

Allt du gör med ett barn är så mycket mer än bara allmänt underhåll. Det fungerar ju inte direkt så att du stoppar i lite mat, sätter på ny blöja och lägger barnet i sängen tills nästa gång det är dags att äta. Ett barn är i väldigt stort behov av både närhet och kärlek. Vad händer om du blir gravid med tvillingar, eller om barnet visar sig ha kolik? Tycker nog du bör tänka över ditt beslut några ggr till, framför allt när inte du själv verkar vara helt tillfreds med nuvarande beslutet.

Jag tog visserligen mest upp det negativa med barn, för det är det som får mig att tveka, så klart.

Ingen frågar varför jag överväger att försöka. Anledningen till det är att jag tror att det är något mycket stort med barn, jag tror att man utvecklas mycket som människa och jag ser ett tomrum och stiljte i mitt liv om det bara fortsätter precis som nu. Jag tror att det är väldigt berikande, det måste finnas en anledning till att alla som har barn säger att det är det bästa de har gjort.

Men jag är ändå rädd... och förstår inte hur folk orkar. Men måste man orka så gör man kanske det?

Jag blir inte ledsen när jag läser ditt inlägg. Och drar inte slutsatsen att du nog bör låta bli.

Känner igen dina tankar och tycker de är helt normala för de av oss som inte drömt om barn hela livet! Det ÄR en stor sak att få barn, och liksom med andra stora beslut i livet kan man behöva fundera både fram och tillbaka många gånger innan man processat fram vad som verkar vara det som är rätt för en.

Jag "ångrade" mig flera gånger under tiden jag var gravid, och "ångrar" mig vissa dagar och stunder även nu när vi har en fantastisk OCH skitjobbig liten 1-åring.
För många är det tabu att erkänna att man ibland drömmer sig tillbaka till tiden då man bara var två, och trädgården inte stod och förföll och när man kunde gå på bio när som helst, men jag förstår inte varför man inte skulle få göra det - jag tror de allra flesta känner så ibland! Däremot glömmer man bort att man nånsin känt så när man får ett fantastiskt litet leende, när man väcks av ett mycket litet och ljust "hej!" o.s.v. Håller med Vid Havet om att du inte bara ska reflektera över ev. problem och negativa saker!

Du undrar hur folk orkar. Grejen är, tycker jag, att det gör man ju inte! Man står där med sin 3-månaders som har magont gränsande till kolik och tänker "JAG ORKAR INTE!!!", och sen orkar man ändå, för man måste. Och sen går tiden, och man glömmer hur det var, för sen kommer nya faser, som man inte orkar med, och ändå orkar...

Amen! Precis vad jag ville säga.

Och förresten *viskar* jag gillar inte att ligga på golvet och bygga m klossar. Sssshhhhh....

Och jag ÄLSKAR min dotter. Hon är det bästa och finaste jag vet och jag skulle göra allt, precis allt för henne. Det innebär inte att jag njuter till fullo de dagar vi är barnlediga (om två veckor! En hel helg ) och får vara bara vi, vuxna, ett par som älskar varandra.

22 juli 2009 skrev 2009-06-01 15:23:22 följande:

Tack för era svar!

Jag är inte heller någon lekmamma som gillar att pyssla eller bygga med klossar! Min man är mer en buspappa som busar med ungarna. Jag hoppas och tror att jag för den skull inte är en dålig mamma. Jag står mer för trygga famnen, lugnet, kramar och pussar och massor med kärlek. Jag PRATAR mycket med mina barn istället. Och lyssnar på vad de har att säga.
Jag kan förstå dina tankegångar litegrann, var inte heller någon som ÄÄÄÄÄLSKADE barn. Men precis som du kom jag till en punkt då jag kände att livet måste vara mer än så här, att jag har jättemycket kärlek inom mig som jag skulle kunna ge till ett barn. Jag började ifrågasätta om gardinbyten 4 ggr per år och välansad trädgård verkligen var det viktigaste här i livet.
När jag träffade min man så kände vi ganska direkt att vi ville ha barn med varandra. Nu har vi TVÅ underbara töser och jag kan säga dig att det ÄR jobbigt med barn, men det är värt det!!!
Pressa inte fram ett beslut i panik, men fundera och prata med din man och försök känna inne i hjärtat hur du känner. RAnnsaka dig själv. Vad är viktigt för er, vad är mindre viktigt?
Lycka till!

Jag har kännt mycket som dig faktiskt, men samtidigt känner jag när jag ser en nyfödd att jag nog inte vill leva mitt liv utan barn. Det finns ju en orsak till varför man går gravid i 9 månader och jag tror inte man är helt redo för barn förrän den dagen man har sin egen i famnen. Kram på dig!

Jag är inte ett dugg orolig för dig och dina beslut.

Du kommer bli en underbar mamma och den bästa ditt barn kunde få.

Du hör till dem som tänker tu´sen varv-jo, jag har vrit i lite andra trådar ju...blommor eller ej tex

När det gäller ett så oåterkallerligt och livsförändrande beslut som DESSUTOM innebär att DU kommer vara tvungen att släppa taget, inse att du inte har kontroll på precis allting och FÖLJA MED livet dit det tar dig, under graviditet, förlossning och vidare längs vägen,är det inte alls förvånande att du får många tankar.

Det är dessutom helt sant att det är nu och inte om tio år och det ställer ju saken på sin spets också.

Vad gäller hur livet med barn blir så är det lika olika som antalet familjer.

Vissa älskar att bara skrota hemmavid och har huset fullt med ugar och deras kompisar och andra far världen runt och barnen är med.

Dina barn hänger med dig i DITT liv. Ni som är föräldrar bygger den miljö och det utrymme brnen ska finnas i
Dt går attkombinera föräldraskap med både karriär och fritidsintressen. Det kommer inte att förfalla i din trädgård om det dessutom är din oas.

Ingen människa tar upp ALL plats i ditt liv. Det gör inte ett barn heller. Däremiot genomsyrar din kärlek till det barnet varje cell i din kropp och DET kan ibland kännas fruktansvärt, för med den kärleken kommer fasan i insikten hur det vore att förlora det barnet.

Min absolut största förändring i att bli förälder:

Insikten om min sårbarhet. Vikten av att jag lever och hur behövd jag är. Det svindlande i att jag en dag kommer att dö och inte få se min son mer. Allt som kan hända honom som jag inte kan skydda honom-eller mig ifrån. Hur gränslös kärlek det finns.

Du lever i ett kontrollsamhälle av monumetala mått. Det har präglat dig.
Släpp analyserna och grubblandet-du HAR redan tänkt igenom flara vändor. Låt nu livet ta dig med och gläd dig åt resan!

Den är mer än du någonsin kan föreställa dig:

Kram!

passionsblomman - jag får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. En stor kram till dig också!

Vill inte heller ha barn. Inte helt hundra an. Men ser arligt talat nan poang med det. Kanner ingen lust alls, jag har det sa jakla bra.

Som tur är är det lättare att INTE skaffa barn än att försöka få dem på beställning

Väldigt få människor ångrar på allvar att de skaffade barn (även om man kan hålla sig för skratt när maginfluensan härjar) men känner man att man inte är redo för den förändringen av livet som det innebär utan vill göra något annat (eller för all del - inget alls) så står det en helt fritt.

Ibland tror jag dock det är bättre att inte resonera och kalkylera så mycket, ibland är det bättre att låta livet blir som det blir. Jag menar att man inte behöver vara tvärsäker på att varje val man gör i livet är 100% rätt, ofta blir det rätt med tiden.