tappar motivation.................

Vet inte vad jag ska skriva, men tycker fruktansvärt synd om dig
Är hon lika mot dina syskon?
Skickar en kram till dig i alla fall.

Nej det är ju det, dom andra har bra kontakt med mamma, det är jag som inte har någon!som tur är har alltid min styvpappa o jag kunnat prata, har det varit något så har jag för det mesta kunnat prata me han.Men det tär ju på både mej o min fästman.Har ofta ångest och panikångest....och en förskräcklig massa ilska som tyvärr går ut över nån annan.När jag inte hade mina barn så ville jag bara dö, försvinna bort och aldrig mer vakna!....jag vill ju kunna se framemot mitt o min fästmans bröllop!men det gör jag inte!

Berätta för henne hur dåligt hon får dig att må och be henne förklara varför hon inte behandlar dig likadant som dina syskon. Du förtjänar att få veta.

Men en sak är i alla fall säker: Det är hon som har problem med något. Det är inte ditt fel.

Hoppas ni kan njuta av ert bröllop ändå.

Har du själv någon gång sett till att få stöd i samtal med någon proffessionell?
För har man en så komplicerad relation-eller brist på relation med en förälder, finns det säkerligen en del att reda ut för sig själv.

Det finns den delen du kan påverka och den del du inte kan påverka. Du har några olika val och beslut att ta, hur du ska förhålla dig till din mamma.

Men du behöver också få prata om din längtan efter din mamma och all sorg som du bär på med nåon som också ka n hjälpa dig med hur du ska kunna hantera detta.

Det är många som förlorar när det ser ut som du beskriver.
Sedan kan det ju ibland vara så illa att en brytning är nödvändig för att man ska få någon ro.

Jag undrar vad som kan ha hänt din mamma för att hon ska ha blivit så blockerad just med dig.

Är du äldst? Har ni alla barn samma pappa?

Ibland ligger det saker bakom som man inte har en aning om.
Som det ser ut nu så tycker jag inte det är konstigt om du inte bjuder din mamma alls, men då gör du iofs också en oerhört stark markering inför framtiden. Så att låta valet vara hennes hur smärtsamt ett nej än är, kanske ändå är vist.

Jag önskar dig lycka till med det här svåra och skickar en kram!

Jag förstår dig, och känner med dig.
Det känns verkligen när ens nära tar ett sådant avstånd, men att prata med henne om hur du känner skulle inte jag göra.
Det skulle vara mer givande att prata med en vägg, då den inte säger emot.

Prata med din styvpappa istället så att han kan förklara vad du känner.
Och om du inte skulle bjuda henne finns risken att du kan få höra det. Länge.

Själv är jag nygift och det fanns ett syskon som verkligen gjorde oss besvikna då hon först glatt svarade:
-Kommer till kyrkan och middagen. Sedan -Kyrkan. Givetvis kom hon inte alls.

Det är lätt att säga, svårare att göra men ändå. Lägg energi på de som kommer, de andra går verkligen miste om något.

Tack snälla ni.det är så lätt att bli blind när man lever mitt i det.
När jag gick gymnasiet ramlade jag ihop fick ep-anfall mitt under deras suparfest hemma.Min ena syster låste in sej på toa(för att FÅ ringa 112, mamma försökte hindra henne?????,jag själv kommer inte ihåg, mer än att hon luggade mej riktigt ordentligt precis innan det svartnade.....)ambulansen kom och två av mina syskon följde med.jag skulle blivit inlagd men jag vägrade att lämna syskonen, som soc skulle köra till ett jourhem.dom ville inte utlösa/framkalla ev mer anfall så jourfamiljen fick allt sitta på observation åt mej också.Måste bara säga att det var ambulansmännen som gjorde en socanmälan om hur det var när dom kom.....en mamma o pappa som deckat, pappas bror som satt hos mej....sprit o öl överallt och vi barn mitt i det....så det blev en uttredning som absolut inte ledde till nånting...jag o mamma skulle fått terapi men tror du hon kom?!det är försent!Ett år efter vi fick våran dotter(2005) fick jag min första panik-ångest attack, trodde jag skulle dö!hemskt!flyttade från pojkvännen, in till lägenhet, fick panik av att va själv, fick bo hos min syssling o o fick en ny vän där också.och hennes barn.vi stortrivdes ihop o hade skitkul!jag hade psykologkontakt o gick på soc....sjukskriven.så på sommaren, ringer mamma full en gång och påstår att JAG har skickat en anmälan till soc om att dom små barna hemma far illa................ÖHM........???jag var som ett stort frågetecken...Nej det har jag verkligen inte...men det köpte hon ju inte då....där blev jag framför allt sårad...hon ringde inte en enda gång o frågade hur det var med mej eller hur jag hade det.....bara när jag ska få skit, och så är det nu också, hon ringer aldrig o frågar hur det är....hon tar bara det hon måste klaga på....................När jag sen mötte henne på cruisingen full som en "jag vet inte ens vad"....så sa hon det rakt upp i ögonen på mej, att hon vet att jag har gjort det.......klipp klipp sa det i mitt huvud.....vem fan e du tnkte jag, kände inte igen henne, främmande dam mitt framför mej, vet inte vem hon är.Håll dej borta kvinna!sen har vi väldigt låååååånga band, visst vi kan hälsa, prata lite men jag håller henne LÅNGT bort, banden är klippna.Hon står på papper men hon gör mej så hårt lidande o vill mej bara illa!Jag var tvungen, och det tyckte psykologen va bra beslut, även om det är det tråkigaste som kan hända, men nödvändigt.

Sen har det vart ganska lugnt o vi fick tvillingar här förra året.....happy family verkligen!det e så underbart skoj med dom:)och storasyster är så duktig!
Men ni vet hormoner i omlott o dom e ju inte lätta att tass med, speciellt inte när det e kalabalik i kroppen efter en tvillingfödsel.jag blev lätt deppig, ledsen, arg...o många känslor spelar in.tänker på mina småsyskon uppe där i lapp-helvetet typ, nämen i jämtland.Blir ledsen.
Tog kontakt med bvc-psykologen....jävla pucko,vi pratade ett par gånger o han såg det som att det är väldigt mycket negativ energi som tas från mej pga mor o fars drickande däruppe....och det har vart intensivt alltså...mer än dom druckit här nere...så han tyckte att jag skulle ta kontakt med "anhöriga till alkoholmissbruk..."det har jag inte vågat gjort.......
Men det är ju samma där, hur ska man göra med starkdryckerna på bröllopsfesten, mamma o pappa tål det verkligen inte....så jag hade en tanke att be mamma köra oss till hotellet på kvällen/natten för hon är ju taxichaufför!ganska smart tyckte jag.och dricker inte mamma så dricker inte pappa:)två flugor i en smäll:))

Jag ska göra som ni säger,jag tänker bjuda henne, mer kan jag inte göra.och sen fokusera på dom som kommer:)resten går miste om det!Har rätt mycket kontakt med min fosterfamilj som jag bodde hos dom 4 första åren i mitt liv:)dom pratar mer än gärna om hur det var, o hur jag var när jag var liten!visar kort o så:)jag är ju släkt med dom för det är min riktiga pappas syster o hennes man:)

tack alla ni för att ni orkar att läsa mina besvär, detta ska ju va en lycklig plats men ni gör det lite ljusare för mej, så jag kan se framemot vår dag!
Tack!kram på er alla!

Om hon har problem med alkohol så har du en stor anledning till att hon beter sig så illa där.

Det är jättebra om du kan fokusera på de människor omkring dig som behandlar dig väl istället.

Kram och lycka till.

När du berättar vidare nu, så förstår jag ju att det här är riktigt allvarligt.

Jag tror faktiskt det är bäst för dig och den familj du har idag att du bryter med din mammma för närvarande.
Det är en alkoholst du har att göra med och dricker dinpappa också på det där sättetså gäller det honom också, även om han inte är elak på samma sätt(?)

Du behöver verkligen få det stöd som bla finns i Alanon, anonyma anhöriga till alkoholister, och du behöver fortsätta i terapi så du fortsätter arbeta dig framåt mot ett friare liv bit för bit.
Du behöver ditt nätverk och därför ar det bra med anhöriggrupp, då alla där fattar vad du går igenom. Gå till en sådan!

På bt finns_tyvärr_gott om medlemmar som vet vad alkoholen kan förstöra och hur livet med alkoholister i sin närhet blir helt omöjligt.

Stämmer in i "passion....'s" råd: Anhöriggrupp för att bearbeta dina barndoms- och vuxentraumatiska liv är ett alternativ som fungerar mycket bra, individuella samtal med en terapeut parallellt med det är utmärkt!
Nu till din särbehandling från din mor: En mycket trolig anledning till den, är att det finns ett smärtsamt (bland många smärtsamma kanske) trauma i hennes tillvaro under tiden hon väntade Dig! Antingen våld övergrepp el. liknande, i samband med eller under graviditeten, vilket gör att hon i sin trasiga själ inte har kunnat knyta an till dig!
Det du behöver förändra hos dig det är dina tankar runt er brist på relation.
Alltså: Problemet har inte med Dig att göra, inte med din person, det är inte fel på dig, det är ingenting du har gjort eller varit som är problemet. Det är en händelse/känsla som du inte är ansvarig för som är roten till problemet.
Du behöver också bearbeta detta, det svek och den ensamhetskänsla som detta föder, så att du kan sluta förvänta dig och önska dig bekräftelse från din mor. Så länge den "lilla flickan" som finns i dig hoppas, önskar sig det hon hade rätt till: Villkorslös kärlek... !! så kommer sorgen och saknaden att hindra dig från att bli hel och fri!
Det är mycket troligt att du behöver bryta med dina föräldrar, kanske inte för alltid.
P.S. Alkoholister som har varit i sitt missbruk länge kan tyvärr också köra bil i berusat tillstånd, även taxi, du kanske behöver tänka om. Sen är det till syvenen och sist Du som ska välja om dom skall vara med på festen eller inte... låt dom INTE få förstöra Din stora dag!
Varm kram och lycka till!

Jo ni har nog rätt, nu när man tänker på det så är det nog bra.
Jag kämpar o kämpar, ger verkligen ALLT o mer därtill.....jag följde med henne hos doktorn o stöttade henne när hon mådde dåligt, men vad får jag när jag behövde henne som allra mest???då fick jag ännu mer skit på mej.....så jag ska ärligt talat inte involvera mej mer med henne.jag varken FÅR eller ORKAR inte...jag e inte stålmannen!
Tack snälla för att ni stöttar mej såhär!

Kan bara hålla med tidigare inlägg.

Du måste bryta din mammas makt över dig. Du är vuxen nu och måste se hennes beteende ur ett vuxet perspektiv - när det gäller våra föräldrar finns en massa minnen o "barnperspektiv" kvar (förståeligt nog!) och det kan behövas professionell hjälp att komma förbi det.

Någonstans måste du inse att hon inte varit den mamma du behövde och att hon dessutom aldrig kommer att bli det. Och inte bara inse utan acceptera och sörja över det.¨

Det är ingen rolig resa du har framför dig, är jag rädd, men kan du komma dit att du förlåter henne för allt hon gjort dig då kommer DU att få ett bättre liv. Och vårt eget liv är det enda vi kan påverka.

Hoppas du har stort stöd i din man, man kan som bekant inte välja sina föräldrar turligt nog kan man välja sin livspartner.

Lycka till i livet!!

Tänk, hon säger så bra saker den där Didis...

Joo Ni är så gulliga allihopa och jag tackar för ert stöd!Det är nog dax att sluta hoppas o längta längre för det går inte att ändra på tyvärr....det kommer inte bli nån förändring.Jag kommer aldrig kunna få den där mamman som man tar en fika med närsom....eller som barnen kan cykla hem o käka bullar hos, eller ta tåget till för deras mormor bryr sej inte om nån annan än sej själv, hon har inte det där tänkandet.....hon fick värsta ångesten förresten när jag kom o sa att vi väntade vårt första barn...hon ville ju inte bli mormor än..."HON" va inte redo för det(?).det är bara att skratta åt saken!Tur att mina barns farmor tagit på sej rollen som både farmor o mormor!:)

Skickar massor av styrkekramar, o hoppas att du aldrig tappar tron på människor. Trots allt som hänt.

Ta vara på dom råd du har fått här och du -. snälla du- LÅT inte din mamma förstöra din stora dag- låt henne vara den dagen och NJUT istället. Låter som om hon iaf inte tillför någonting eller hur ? skicka ingen inbjudanoch låt att prata om bröllopet med henne

Kram kram