Går ni själva eller blir ni överlämnade?

Funderar på samma sak så jag puffar och hoppas på många synpunkter...

I sverige är det väl vanligast att man går in tillsammans, men det tycker jag känns trist...Vi ska också gifta oss borgerligt

Jag kan tycka det är fint att gå själv känns lite som att man möts halvvägs precis som man gör många gånger i livet i övrigt...

Så kan ajg tycka att det är lite gulligt att pappan lämnar över eller nån annan för den delen...lite som att han säger jag vet att du tar hand om min dotter och du har min välsingelse...men kan även se det som du säger som att det är som att lämna över en ägodel...beror på vilka glasögon man har på sig

Tror att det är anglosaxisk radition att pappan överlämnar bruden....

nej det hoppas jag inte det finns så många som gör...

Man får helt klart tänka på att det kan uppfattas olika.

anne på grönkulla skrev 2009-06-30 05:30:23 följande:

Det är väl att ta i? Jag känner mig inte alls förtryckt eller som om jag är en del av någon ojämställd tradition men tycker ändå det skulle vara fint om min pappa "överlämmnade" mig. Det vore väl skillna dom han valt mannen jag ska gifta mig med, men han har jag valt alldeles på egen hand

Tror ärligt talat inte det är många som tänker som du skriver...möjligtvis ultra feminister med britande verklighetsanknytning men några sådana umgås iaf inte jag med

Jag ska nog köra på spåret att jag och m2b möts i halva gången (gifter oss borgerligt men stolsraderan bildar ju en gång. Dvs han står där framme och jag kommer bkifrån, när jag kommer gående börjar han gå mot mig för att möta mig...det tycker jag verkar romantiskt och jämställt

Suss o Jonas skrev 2009-06-30 09:15:33 följande:

Bra formulering

Hon kanske vill att det ska symbolera vägskälet i hennes liv. Hon har vandrat en väg "ensam" och nu ska hon vandra tillsammans med hennes m2b i fortsättningen (de går ju ut tillsammans)

Det handlar väl inte om att man är osjälvständig? Det handlar om att man vill ha någon som betyder mycket för en bredvid sig på en av sina största dagar i livet för att möta personen man i fortsättningen skall vandra sida vid sida med.

Så om han står och väntar på henne är det inte ett ömsesidigt beslut?
Han väntar på henne hon kommer till honom för att de vill, för att de älskar varandra på vilket sätt är inte det ömsesidigt?

Alla är vi olika och man väljer ju vilka glasögon man ser saker med...ibland kan det vara bra att öppna sinnet och vidga vyerna lite...

Äsch vem fan tänker så nu för tiden? Det är väl 2009 eller har jag missat nåt?

Tycker diskussionen spårar ur. Alla gör väl som de villpå deras bröllop.

Kära nån vad du går till person angrepp, jag är väl medveten om hur det ser ut för kvinnor i världen men jag är också väl medveten om hur det ser ut i "min värld" så att säga. Ingen som känner mig skulle tycka att jag verkar förtryckt eller är osjälvständig om JAG väljer att gå mot min man med min pappa vid min sida.

Självklart påverkar det jag gör men jag hoppas att de andra mycket större sakerna jag gör och jobbar för påverkar mer än om jag går bredvid min pappa på mitt bröllop.

Jag har inga rosa hollywoddrömmar och ska inte ha min pappa vid min sida som jag skrivit tidigare men om man vill det måste man väl få det eller? vad jag försökte få fram var att det finns två sidor av det. Man behöver inte alltid se det värsta i allting utan man kan välja att se det på olika sätt.

Verkar dock aningen svårt för just dig men alla kan lära sig t.om. du

Men då ligger ju problemet betydligt djupare än i det vi diskuterar nu. Det finns fan så mycket viktigare jämställdhetsfrågor att jobba med än detta.

haha du skulle se fördelningen mellan mig och min M2b och du skulle inse att vi är sjukt jämställda och det till trots kan jag tänka mig att min pappa följer mig till altaret (även om jag nu inte ska ha det så)

Jag kämpar också för att alla ska ha samma rättigheter och skydligheter och kanke har jag kommit ännu längre i det tänket eftersom jag inte kan se det som förtryck om man går med sin pappa fram till altaret.

Jag sitter på en ledande position i en mycket mansdominerad branch och slåss varje dag för jämställdhets frågor så jag blir uppriktit förbannad över att man kan påstå att jag inte vill förändra. Jag har nog förändrat mer än många någonsin kommer att göra.

För att man inte längre drar de prallelerna, för att man är mordern och öppen i sina tankar så den gamla symboliken inte längre spelar någon roll.

Vad jag menar är att man om man är någorlunda mordern och öppen i sitt tänkande inte tänker "nu lämnar den mannen henne till den nya mannen" jag förstår att det har varit så, att det är så på många ställen i världen, men jag tror inte många svenskar idag 2009 gör de kopplingarna i tanken.

Jag skulle aldrig tänka så iaf, och inte någon i min omgivning heller.

Tycker inte att det är en klipp och klistra metod. Tycker att det är att göra det man känner känns rätt för just en själv. Är det fel?

Hur många afrikanska kvinnor eller män tror du inspireras av svenska traditioner. Tror inte de grupper som förtrycker sin akvinnor tänker " joho men det är ok i Sverige då är det ok här med " De kulturella och religösa traditionerna de har går mycket djupare än så.

Bäst att tillägga att jag vet att det inte är en svenska tradition med "överlämmnande" Så behöver det inte bli en miljard inlägg om det

Vet inte varför jag ska förklara mig för dig men jag tycker det är person angrepp när man citerar någons inlägg och sedan skirver i stil med "så kan du ju inte tänka" och "hur fan menar du då" etc.

Passionsblomma: Tycker du verkligen detta är tydligt och objektivt? Det är direkta frågor och påståenden om mig och till mig.