Svar till TS: Jag ska självklart gå med min fästman nedför altargången. Det är ju honom jag ska gifta mig med. Förstår inte din fråga. Gå med pappa? Har jag aldrig hört talas om, varför skulle man vilja göra det- om man inte skulle gifta sig med honom dvs?
Ja, du signalerar iaf inte ut att du byter ägare eftersom sonen antagligen inte varit din förmyndare- vilket alltid är lite bättre ur jämställdhetssynpunkt 
. Iofs vet jag inte om du har en dotter- isf varför ej gå med henne?
Sedan kan jag personligen tycka att det ser konstigt ut att gå med sitt barn nedför en gång som är tänkt för kärlekspar (eg ska ju inte ens syskon som är tärnor eller marskalker gå vid varandras sida nedför altargången under ett bröllop).
Det finns ett flertal exempel på personer som upplysts om symboliken av brudöverlämning i denna typ av diskussioner och därefter ändrat sina beslut så alla är inte lika benfasta i sina åsikter vilket gör att det faktiskt är meningsfullt att fortsätta diskutera detta.
Ja, herregud, jag styr mkt hellre över min man hemma än 500 män som ledare över ett internationellt företag. So much more power att få honom att plocka upp sina strumpor, I'd say...
Ja, varför går inte fästmannens mamma ned för altargången med sonen? Har ni kanske utmanövrerat hennes betydelse ur era mäns liv- som motsatta könet lär hon väl åtminstone ha haft lika stor betydelse i männens liv som era pappor har haft för er?
Anledningen till att kvinnor inte avancerar är inte på grund av att de inte kan hålla ihop inbördes. Det är för att det är svårt att komma in när det står en mur i vägen. Finns mängder med kvinnliga nätverk och vänner i näringslivet- så varför kommer vi inte in i styrelserna? You tell me.
Jag tror dock inte att det kommer att försämra mina karriärmöjligheter att diskutera (för det är faktiskt en diskussion och inget käbbel bara för att kvinnor deltar- vilket annars är ett vanligt sätt att namnge kvinnors diskussioner för att förminska dem) några minuter med er här på BT. Jag behöver inte er support för att ta mig framåt såvitt jag vet- det hjälper mina kollegor mig med .
Ok, men du vill väl ändå inte att folk ska tänka att det är han som är mannen i ditt liv genom att gå ned för altargången med honom? Jag vet då att jag skulle tänka att den där förälder-barn-relationen är nog inte helt sund (då inte menat utifrån incestperspektiv utan att man behandlar sonen som en extramake- har sett en del exempel på det nämligen).
Jösses, det ÄR tillåtet att läsa paranteserna. Jag lade in just att jag INTE menade på ett incestuöst sätt utan mer på ett överdrivet gulligull, mannen i huset-sätt som många mödrar behandlar sina söner på. Som några slags upphöjda keruber... - som en extra man helt enkelt (det förutsätter ofta att man har den typen av relation gentemot sin make men det är väl inte helt orimligt att tro om man nu vill överlämnas...).
Jag skulle då inte tycka att det inte var det minsta sött att sonen tar fästamannens/mannens plats i altargången.
Och Bambi (tror jag att det var): Bra för dig, men jag kan garantera att det här är ett rätt vanligt diskussionsämne kring mödrar som fjäskar överdrivet mkt för sina söner...
Jag menar bara att relationen kan se smått osund ut eftersom många söner oftast sätts på piedestal och kallas typ "mannen i huset" osv när maken är borta. Och sådana signaler vill jag lika lite sända ut som att pappan är mannen dvs. överhuvudet över mig i mitt förra hus och jag nu går till ny man/överhuvud som om jag vore ett gods.
Vi får väl komma på ett sätt att hetta upp det här nu då! Är det OK om jag leds in av min grannes katt om jag använder ett rosa koppel för att matcha färgtemat?
Är inte du i Almedalen förresten? Några heta news om brudöverlämning där isf?
Aha, attans! Då tycker jag definitivt att det är dags att plocka Almedalen till BT istället!
Mm, det är helt klart en bättre lösning. I USA är man ju ofta lite mer omyndig när man gifter sig så det kan väl vara en förklaring (jag tänker på att man ofta flyttar direkt från föräldrahemmet eller möjligen college dormen ihop med sin make först efter giftermålet).
Innan jag ens visste om svenska kyrkans ordning (innan jag skulle gifta mig- har endast varit på ett bröllop när jag var barn själv) så var jag helt övertygad om att jag skulle gå in med min mamma för att göra en tydlig markering om vem det är som har betytt mest för min uppfostran/självständighet osv. Jag tänkte mig även att den blivande mannen skulle gå in med sin mamma (för let's face it-vilka är det som tar ut föräldraförsäkringen and so on) Uppenbarligen är alltså sådana detaljer rätt intuitiva för en feminist även om man inte känner till ordningen- vilket också stärks av Valentis exempel.
