Längtan efter barn, jobbigt.... (långt)
Jag känner verkligen igen mig och jag lider med dig!
Förra sommaren var jag och sambon i samma situation och det tärde verkligen på vår relation. Jag såg alla vänner och familjemedlemmar med växande magar och bebisar och kände bara en knut av längtan i magen, medan han inte kände sig redo och tyckte att jag pressade honom. Han sa precis som din sambo att ?kanske om ett år??
Det jobbiga var framför allt att inte veta hur lång väntan det skulle röra sig om (i och med det där ?kanske?), men jag kände att jag för min egen skull var tvungen att tänka över saken och fundera på hur länge jag kunde tänka mig att vänta. Sedan underlättades det hela av att jag fördjupande mig i bröllopsplaneringen och på sätt delvis tryckte undan barntankarna. Jag och en kompis (som är en av de få vännerna som inte har barn) försökte också bejaka vår barnfrihet och ?passa på? att göra massa saker man inte kan göra med barn. (Vad det var kom vi inte riktigt på, men vi har haft trevliga träffar i badhuset, promenader etc i alla fall.)
Men till slut kom jag till en punkt där jag kände att om vi nu ska gifta oss så måste vi prata igenom det här, jag ville veta att vi stod på samma spår och att det inte var något som skulle skilja oss åt i slutändan. Då visade det sig att sambon redan tänkt att ?till bröllopet är det dags? och nu gifter vi oss om två veckor 
Jag tror att det som förändrats under året var att fler personer som stod honom nära fått barn och att vi umgåtts mer med dem (tidigare var det mest barn bara i min vänkrets) plus att jag vet inte om det har betydelse att flera vi känner gjort så att de skaffat barn efter att de gift sig.